29-30 augusti 2010 – Ryskt förfall, genom Berings sund och in i Norra ishavet

31 08 2010

På morgonen den 29 augusti vaknade vi utanför den gamla militärbasen
Provideniya. ”Staden” hade under Sovjettiden 15 000 invånare, men
idag återstår endast 3000. Det sätter naturligtvis sina spår när så många
försvinner. Provideniya ligger vackert inne i en vik med höga berg nästan
hela vägen runt. Militärförläggningen ligger på den ena sidan, men är helt
övergiven och ser verkligen ut som ett arv efter Sovjettiden med tomma
betongskal , diverse plåtskelett och annat ”bös” som Pär skulle ha
sagt.

Vi gick iland genom att köra till en strand med gummibåtarna, och fick sedan
klättra upp till huvudgatan via en brant jordslänt. Den bebodda delen av
staden var också ett sorgligt kapitel eftersom många hus stod tomma,
huvudgatan var av betong med massor av hål, längs med vattnet låg det rester
av gamla verksamheter och människorna vi mötte såg allt annat än uppfyllda
av hopp. De bebodda husen var visserligen målade i starka och klara färger,
men underhållet i övrigt såg ut att brista betänkligt.

En man i Provideniya röker ut genom dörren i det lätt surrealistiskt färgglada huset.

Vårt mål var ett riktigt fint museum över regionens historia.
Ursprungsbefolkningen, djurliv och växter presenterades på ett hyggligt
sätt. Tyvärr utan några större försök att översätta de ryska texterna till
engelska. En av våra medresenärer, Torkel, som är professor i historia i
Uppsala, och som varit i Ryssland många gånger, skakade på huvudet åt flera
detaljer. Hu, så trist att se Stalinelement även här, sa han.

När vi kom ut från muséet, sprack molntäcket upp och solen tittade fram.
Gruppen släntrade omkring och tittade på förfallet. Invånarna smög fram och
tittade på vartefter tiden gick. Innan vi lämnade Provideniya, fick jag
närkontakt med en säl som nyfiket tittade upp mot oss få som stod längst
akterut på fartyget.

Den ena dagen ombord är aldrig lik den andra. Man försöker ordna två turer
om dagen med gummibåtarna. Dessutom erbjuder man föreläsningar om regionens
människor, djur och natur. Det är väldigt kunniga människor.

Fartyget färdas över ganska stora avstånd, det är långt till Wrangelön. På
vägen har vi gjort stopp på intressanta platser. Sen eftermiddag den 29:e
augusti hoppade vi i zodiakerna – gummibåtarna – och begav oss ut
på valspaning. Havet var nästan kusligt stilla och runt omkring låg dimman,
men inte precis just där vi var. Efter en ganska kort stund, såg vi de
typiska utblåsningarn från valar. Det var verkligen mäktigt att sitta ute på
havet och se valar komma upp och andas. Ett par tre utblås, och sedan ett
djupt andetag och till sist ett kraftfullt dyk ner i djupet med en
stjärtfena högt upp i luften. Vi fick några sådana möten med jubel i båtarna
när stjärtfenorna likt en flagga i topp försvann ner i djupet.

Bara en liten bit från valmötet, låg ett fågelberg. Vi körde bort dit och
möttes av en klipp- och ljudvägg. Mängder av sillgrisslor,
spetsbergsgrisslor, lunnefåglar, skarvar, trutar och måsar. Det är svårt att
förstå vad ett fågelberg är, innan man sett ett. Om man tänker sig en klipp
som endast en mycket skicklig bergsklättrare skulle kunna ta sig uppför, och
i varenda skreva och ojämnhet sitter eller häckar fåglar – i tusental.
Fåglarna flyger sedan in och ut från de olika redena under ett öronbedövande
kackel.

Sista stoppet under denna zodiaktur var Whalebone alley, en plats med
mängder av valben och även uppresta barder. Man vet inte så mycket om
platsen och vad den använts till. Det kan vara en rituell plats för
ursprungsbefolkningen, en slaktplats eller kanske en valkyrkogård på samma
sätt som elefantkyrkogårdar. Det började mörkna efter en knapp timme och
precis innan vi skulle sätta oss i båtarna för att återvända till fartyget,
flyger ett par mäktigt stora prärietranor över våra huvuden.

Frusna och nöjda åtnjöt vi sedan middag. Arne, den gamle mannen stupade i
säng direkt, helt slut redan kl 21.30.

30:e augusti vaknade vi vid Cape Dezhnev, eurasiens östligaste punkt. Detta
är i sanning en ödslig plats. Kustbevakningsstationen är övergiven sedan
länge och byggnaderna är bortom reparation. Vi gick iland och klättrade
uppför den branta sluttningen till byggnaderna och en fyr som inte används
längre. Fyren är även ett minnesmonument över ryssen Dezhnev som var den
förste europé att segla igenom sundet mellan Sibirien och Alaska, åttio år
före Vitus Bering. Det sägs vara möjligt att se över sundet vid mycket gott
väder, vi gjorde det inte. Däremot märktes det att vi inte var så långt
ifrån Ishavet; här och var låg snö kvar.

Resten av dagen fortsatte vi igenom sundet och vidare mot Wrangelön. Det har
varit spännande att stå i fören och blicka ut över havet som synes oändligt.
Vi var omgivna av fåglar som rörde kring fartyget. Långa band av liror som
svepte precis över vattenytan, ofattbart nära vattnet. Det är när man står
där framme som man ser det som händer. Vi fick komma nära minst två gråvalar
som dök precis framför fartyget.

Sen eftermiddag ropade expeditionsledaren Rodney från Nya Zeeland ut att
uppgifter om att valrossar fanns i närheten av Ikuruik Cape. Alla utom
professor Torkel med fru gick i zodiakerna och åkte bort till
valrosstranden. Tyvärr började det bli lite mörkt och vi kunde inte gå så
nära som vi ville. Trots detta var det spännande att se och framför allt
höra flera hundra valrossar ligga i stora högar på stranden och ett
femtiotal i vattnet.

Idag, den 31:e, skulle vi gå iland på Kolyuchin Island för att utforska djur
och fåglar på ön. Tidigare låg det en forskningsstation på ön, men
byggnaderna är även här övergivna. Når vi närmade oss stranden, tittade en
isbjörn yrvaket ut genom ett av rucklen! Hoppsan, tyvärr betydde det att vi
inte gick iland, men det var verkligen en rolig syn; en yrvaken isbjörn som
tittar ut ur ett hus. Istället åkte vi runt ön och tittade på ännu ett
fågelberg.

Äntligen har vi Wrangelön framför oss, beräknad ankomst imorgon bitti. Det
ska bli riktigt spännande!

Som jag skrev tidigare är det en brokig samling resenärer. Två är yngre än
jag och tre är födda 61, några femtiotalister, resten är fyrtiotalister eller äldre. Men damerna
är otroligt trevliga och har bra fart. Speciellt skön är Janet som är 85 och
still going strong. Det är inte alltid åldern som avgör om det går att kliva
i eller ur en gummibåt. Jag uttryckte mig en aning kantigt i förra inlägget.
Pär som jag delar hytt med är ett energiknippe sina 64 år till trots. Han
brukar vakna klockan fyra på morgonen och sätta sig vid datorn och redigera
foton och gärna gå ut på däck en stund på morgonen.

Annonser




26-28 augusti 2010 – Äntligen på fartyget!

29 08 2010

Om man ska åka till världens ände, blir det naturligt med en lång transport.

Ursprungsplanen var att borda vårt fartyg, Spirit of Enderby, i Nome.

Konstigt nog får en oljeläcka i Mexikanska Golfen inverkan på vår resa.
Amerikanska myndigheter införde regler som gjorde att det inte var praktiskt

möjligt för vårt fartyg att angöra amerikansk hamn. Därför fick vår arrangör

jobba dag och natt med en alternativ lösning. Vi fick istället flyga med små
propellerplan över till den ryska sidan och ”staden” Anadyr. Incheckningen
gjordes i Bering Airs hangar med mekaniker höll på med underhåll av ett
plan, dock ej ett av våra.

Avgångshall, Bering Air

Dags att gå ombord

I och med att vi flög till Ryssland, passerade vi över datumlinjen, vilket
innebar att det som var torsdagen den 26 augusti kl 16.00, blev helt
plötsligt fredagen den 27, kl 12.00. Det dygnet får vi tillbaka på hemvägen.

Ursäkta, var är flygvärdinnan?

Nåväl, väl över på den ryska sidan, ser och känner man det sovjetiska arvet.

Det står en uniformsklädd mottagningskommitté på landningsbanan. Vi blir
tillsagda att absolut inte fotografera här, då tar de kameran direkt.

Inpasseringskontrollen är en parodi, men inte fasen vågar man skratta. Vi
får fylla i papper, väga allt bagage, köra detta genom röntgenapparat och
sedan gå igenom någon slags båge, liknande dem på flygplatser. Jag tror den
var fejk. Sedan skulle man stå i en sluss medan en kontrollant tittade en
stint i ögonen och jobbade hårt med passet och en massa papper.

Anadyrs flygplats är väl inte världens mest upplyftande ställe, men

förvånansvärt välfylld. I ankomst- och avgångshallen vimlade det av
människor med typiskt ryskt och lite barskt utseende. Männen såg minst sagt
råbarkade ut. Vi fick vänta ganska länge på att alla kom igenom
passkontrollen, så vi som kom igenom först, kunde utforska omgivningen lite
grand.

Min hyttkamrat Pär visade sig vara en skönt galen göteborgare som är mer
fotogalen än jag, men på ett annat sätt. Jag föll direkt för hans sätt att
fånga människor på bild. Han tar så många bilder och av alla, att de flesta
slappnar av. Kul!

Det sovjetiska arvet

Till slut hade alla blivit färdiga och vi fick en kamikazetur med skåpbil
till en strand där gummibåtar väntade och körde oss ut till Spirit of
Enderby, vårt hem under ca två veckor.

Stefan förbereder zodiakturen till fartyget

Gästerna på resan är en brokig samling. Huvudarrangören är nya zeeländsk,
därför är många från Australien och Nya Zeeland. Några amerikaner, en
holländare och så en grupp på 10-12 svenskar. Totalt är vi 46 gäster.
Medelålder är sannolikt en bra bit över 60 år. Pär känns som en yngling med
sina 64 år. Stefan från Stockholm är rena skolpojken på 49, Ulla och Lisbet
runt 60 känns som småflickor. Varför skriver jag så? Jo, några av
resenärerna från ”Down under” är baske mig över 80 och har mycket
svårt att röra sig. Det är en gåta hur de kunde få sina medicinska status
godkänd. Inte så att jag missunnar dem en äventyrsresa, men detta är inte
rätt för dem.

Första dygnet på fartyget har det gungat lite, och sjösjukan grasserar bland
större delen av gästerna. Lisbet i hytten bredvid har legat hela dagen, Ulla
klarar sig, Pär tog ett piller och klarar sig fint. Ulla var vänlig nog och
gav mig ett plåster som verkar fungera bra för mig. Det känns i magen, men
det går bra.

Expeditionsplanen är flexibel och morgondagen verkar bjuda på rysk
landstigning och förhoppningsvis möte med gråvalar.





25 augusti – Bonusbjörnar i Lake Clark National park

26 08 2010

På planet till USA och Anchorage hade jag förmånen att sitta bredvid Stefan, som var i Alaska förra året. Han hade letat upp en spännande tur till Lake Clark National Park, något som skulle passa perfekt under vår uppsamlingsdag i Anchorage. När vi hade landat i Chicago, ringde jag till arrangören som kunde ordna en plats!

Det blev en helt fantastisk upplevelse! Vi blev hämtade tidigt på morgonen och från världens mest trafikerade amfibieflygplats flög vi upp till en sagolikt vacker plats – Lake Clark. Under dagen åkte vi sedan runt i sjön och kunde se björnar komma ner till sjön för att fånga laxar som fanns i mängder. En sportfiskare skulle gråta av lycka. Vädret var strålande, människorna vänliga och lugnet överväldigande. Ett ställe att bevara i hjärtat.





01 – Lång dags färd mot Alaska

25 08 2010

Berings sund ligger på något sätt strax utanför kartan. När jag förberedde mig inför resan till Ryska arktis, visade det sig att det knappt finns några detaljerade kartor över området.  Det gav mig en aning om hur avlägset och öde området är. Tjuktjerhalvön (säg det snabbt fem gånger) ligger allra längst österut i Asien.

Efter en lång resa från Arlanda via Chicago har vi äntligen landat i Anchorage i Alaska. I morgon väntar en tur med ett amfibieplan till Lake Clark Nationalpark, där vi hoppas få se björnar som äter lax. På torsdag morgon flyger vi med ett mindre plan vidare till den lilla orten Nome, då börjar det stora äventyret.

Den planerade rutten:

Planerad färdväg





Mors lilla sol-Olle

21 08 2010
Mors lilla sol-Olle

Mors lilla sol-Olle

Några dagar för midsommar var jag i Finland och hade förmånen att nyttja gömslen som Lassi Rautianen har ordnat. Jag har varit där tidigare, men inte på sommaren. Varmt, ljust och vackert som bara den nordiska naturen kan erbjuda.

Sent på kvällen prasslar det lite lätt i skogskanten på andra sidan myren. En björn kommer klivande i långsamma, men effektiva steg. Det sista kvällsljuset faller vackert ner mellan träden och under ett par sekunder lyser björnens huvud upp. Mötet med ett så kraftfullt och stort djur är mäktigt – ett minne för livet. Hjärtat slår lite extra, och det gäller att ta vara på både upplevelsen och tillfället att fånga det vackra djuret på bild. I lugn takt rör sig björnen i skogskanten och försvinner efter några minuter utom synhåll långt till höger.





…och solen har sin gång…

19 08 2010

Solen går ner över Vaxholm en augustikväll och påminner om att sommaren är flyktig. Sommarens värme som snabbt blir en självklarhet, och lika obarmhärtigt ska tyna bort i ett allt kallare mörker. Hösten är min favoritårstid, men sommaren – den svenska sommaren – är unik och helt fantastisk. Finns inte sommarminnen i alla svenskars hjärtan förknippat med ungdom och förälskelse? Jag tror det.





Blixtar och dunder!

18 08 2010

Blixtar och dunder!

Den sjunde augusti drog ett mäktigt åskväder in över Stockholms skärgård, nära Vaxholm.