29-30 augusti 2010 – Ryskt förfall, genom Berings sund och in i Norra ishavet

31 08 2010

På morgonen den 29 augusti vaknade vi utanför den gamla militärbasen
Provideniya. ”Staden” hade under Sovjettiden 15 000 invånare, men
idag återstår endast 3000. Det sätter naturligtvis sina spår när så många
försvinner. Provideniya ligger vackert inne i en vik med höga berg nästan
hela vägen runt. Militärförläggningen ligger på den ena sidan, men är helt
övergiven och ser verkligen ut som ett arv efter Sovjettiden med tomma
betongskal , diverse plåtskelett och annat ”bös” som Pär skulle ha
sagt.

Vi gick iland genom att köra till en strand med gummibåtarna, och fick sedan
klättra upp till huvudgatan via en brant jordslänt. Den bebodda delen av
staden var också ett sorgligt kapitel eftersom många hus stod tomma,
huvudgatan var av betong med massor av hål, längs med vattnet låg det rester
av gamla verksamheter och människorna vi mötte såg allt annat än uppfyllda
av hopp. De bebodda husen var visserligen målade i starka och klara färger,
men underhållet i övrigt såg ut att brista betänkligt.

En man i Provideniya röker ut genom dörren i det lätt surrealistiskt färgglada huset.

Vårt mål var ett riktigt fint museum över regionens historia.
Ursprungsbefolkningen, djurliv och växter presenterades på ett hyggligt
sätt. Tyvärr utan några större försök att översätta de ryska texterna till
engelska. En av våra medresenärer, Torkel, som är professor i historia i
Uppsala, och som varit i Ryssland många gånger, skakade på huvudet åt flera
detaljer. Hu, så trist att se Stalinelement även här, sa han.

När vi kom ut från muséet, sprack molntäcket upp och solen tittade fram.
Gruppen släntrade omkring och tittade på förfallet. Invånarna smög fram och
tittade på vartefter tiden gick. Innan vi lämnade Provideniya, fick jag
närkontakt med en säl som nyfiket tittade upp mot oss få som stod längst
akterut på fartyget.

Den ena dagen ombord är aldrig lik den andra. Man försöker ordna två turer
om dagen med gummibåtarna. Dessutom erbjuder man föreläsningar om regionens
människor, djur och natur. Det är väldigt kunniga människor.

Fartyget färdas över ganska stora avstånd, det är långt till Wrangelön. På
vägen har vi gjort stopp på intressanta platser. Sen eftermiddag den 29:e
augusti hoppade vi i zodiakerna – gummibåtarna – och begav oss ut
på valspaning. Havet var nästan kusligt stilla och runt omkring låg dimman,
men inte precis just där vi var. Efter en ganska kort stund, såg vi de
typiska utblåsningarn från valar. Det var verkligen mäktigt att sitta ute på
havet och se valar komma upp och andas. Ett par tre utblås, och sedan ett
djupt andetag och till sist ett kraftfullt dyk ner i djupet med en
stjärtfena högt upp i luften. Vi fick några sådana möten med jubel i båtarna
när stjärtfenorna likt en flagga i topp försvann ner i djupet.

Bara en liten bit från valmötet, låg ett fågelberg. Vi körde bort dit och
möttes av en klipp- och ljudvägg. Mängder av sillgrisslor,
spetsbergsgrisslor, lunnefåglar, skarvar, trutar och måsar. Det är svårt att
förstå vad ett fågelberg är, innan man sett ett. Om man tänker sig en klipp
som endast en mycket skicklig bergsklättrare skulle kunna ta sig uppför, och
i varenda skreva och ojämnhet sitter eller häckar fåglar – i tusental.
Fåglarna flyger sedan in och ut från de olika redena under ett öronbedövande
kackel.

Sista stoppet under denna zodiaktur var Whalebone alley, en plats med
mängder av valben och även uppresta barder. Man vet inte så mycket om
platsen och vad den använts till. Det kan vara en rituell plats för
ursprungsbefolkningen, en slaktplats eller kanske en valkyrkogård på samma
sätt som elefantkyrkogårdar. Det började mörkna efter en knapp timme och
precis innan vi skulle sätta oss i båtarna för att återvända till fartyget,
flyger ett par mäktigt stora prärietranor över våra huvuden.

Frusna och nöjda åtnjöt vi sedan middag. Arne, den gamle mannen stupade i
säng direkt, helt slut redan kl 21.30.

30:e augusti vaknade vi vid Cape Dezhnev, eurasiens östligaste punkt. Detta
är i sanning en ödslig plats. Kustbevakningsstationen är övergiven sedan
länge och byggnaderna är bortom reparation. Vi gick iland och klättrade
uppför den branta sluttningen till byggnaderna och en fyr som inte används
längre. Fyren är även ett minnesmonument över ryssen Dezhnev som var den
förste europé att segla igenom sundet mellan Sibirien och Alaska, åttio år
före Vitus Bering. Det sägs vara möjligt att se över sundet vid mycket gott
väder, vi gjorde det inte. Däremot märktes det att vi inte var så långt
ifrån Ishavet; här och var låg snö kvar.

Resten av dagen fortsatte vi igenom sundet och vidare mot Wrangelön. Det har
varit spännande att stå i fören och blicka ut över havet som synes oändligt.
Vi var omgivna av fåglar som rörde kring fartyget. Långa band av liror som
svepte precis över vattenytan, ofattbart nära vattnet. Det är när man står
där framme som man ser det som händer. Vi fick komma nära minst två gråvalar
som dök precis framför fartyget.

Sen eftermiddag ropade expeditionsledaren Rodney från Nya Zeeland ut att
uppgifter om att valrossar fanns i närheten av Ikuruik Cape. Alla utom
professor Torkel med fru gick i zodiakerna och åkte bort till
valrosstranden. Tyvärr började det bli lite mörkt och vi kunde inte gå så
nära som vi ville. Trots detta var det spännande att se och framför allt
höra flera hundra valrossar ligga i stora högar på stranden och ett
femtiotal i vattnet.

Idag, den 31:e, skulle vi gå iland på Kolyuchin Island för att utforska djur
och fåglar på ön. Tidigare låg det en forskningsstation på ön, men
byggnaderna är även här övergivna. Når vi närmade oss stranden, tittade en
isbjörn yrvaket ut genom ett av rucklen! Hoppsan, tyvärr betydde det att vi
inte gick iland, men det var verkligen en rolig syn; en yrvaken isbjörn som
tittar ut ur ett hus. Istället åkte vi runt ön och tittade på ännu ett
fågelberg.

Äntligen har vi Wrangelön framför oss, beräknad ankomst imorgon bitti. Det
ska bli riktigt spännande!

Som jag skrev tidigare är det en brokig samling resenärer. Två är yngre än
jag och tre är födda 61, några femtiotalister, resten är fyrtiotalister eller äldre. Men damerna
är otroligt trevliga och har bra fart. Speciellt skön är Janet som är 85 och
still going strong. Det är inte alltid åldern som avgör om det går att kliva
i eller ur en gummibåt. Jag uttryckte mig en aning kantigt i förra inlägget.
Pär som jag delar hytt med är ett energiknippe sina 64 år till trots. Han
brukar vakna klockan fyra på morgonen och sätta sig vid datorn och redigera
foton och gärna gå ut på däck en stund på morgonen.

Annonser

Åtgärder

Information

One response

11 09 2010
Karin icke fyrtiotalist;o)

Härlig läsning, Arne!! Det är som att lyssna på dig, som jag verkligen har haft förmånen att göra under vår gemensamma resa!
Varmaste hälsningar fr Karin som var på Manhattan igår och nu sitter hemma vid datorn!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s