1-3 september – Vid världens kant – utan att ramla över

3 09 2010

Rakt igenom Wrangelön går datumlinjen, den 180:e längdgraden. Det är den
längdgrad, longitud, som ligger mitt emot nollmeridianen som går igenom
Greenwhich, precis utanför London. Det säger något om hur långt bort detta
är. Vi reser med den svenska researrangören Polar Quest, som i sin tur köpt
platser av den Nya Zeeländska arrangören Heritage Expeditions. De senare
kallar sin tur ”A trip to the top of the world”, vilket detta
verkligen känns som. Kanske skulle man kunna kalla resan ”A trip to the
edge of the world”, om man tänker på att världen en gång för länge
sedan ansågs vara platt. Då borde väl den 180:e longituden utgöra kanten. Vi
har inte ramlat över den.

En annan märklig företeelse med datumlinjen är att när vi färdas från den
västra sidan av Wrangelön, rör vi oss från 179 grader öst och hamnar på 179
grader väst. Dessutom reser vi från idag till igår. Det tål att fundera på.

Vi har befunnit oss på båt och i land kring Wrangelön i tre dygn. Det har
varit spännande på flera sätt. Färden hit var osedvanligt lång och det
kändes nästan som om vi aldrig skulle komma hit. I onsdags kunde vi sikta ön
i dimman och hoppa i zodiakerna och försiktigt kryssa genom isen in mot
forsknings- och väderstationen Ushakovskoye på sydsidan. Vi åkte in genom
Rogers inlet och fick redan då en skymt av en isbjörnsmamma med hennes
årsunge. Wrangelön kallas för ”Isbjörnarnas daghem” eftersom många
honor övervintrar och föder sina ungar på ön.

Forskningsstationen har tidigare rymt så många som 200 personer, men idag
bor där endast fyra. ”Byn” ser rätt nergången ut med oanvända hus
och utrangerade maskiner och skräp spritt över området. Ryssarna har
bedrivit forskning på isbjörnar i över trettio år där. På ön finns utöver
isbjörnar även myskoxar, polarräv, vildren, varg, två endemiska lämmelarter,
fjälluggla, snögäss, bredstjärtad labb m fl. Under det timmeslånga besöket
vid forskningsstationen hann vi se myskoxe och lämmel. När hyttkamraten Pär
och jag gick ner till zodiaken mot slutet, kunde vi även se isbjörnshonan
och hennes unge komma gående över tundran mot byn.

Forskarna jobbar utan vapen och har ständigt kontakter med isbjörnarna. De
har under ledning av forsknings- och naturreservatschefen Nikita Ovsyanikov
lärt sig tolka björnarna och deras beteende. De är rovdjur och är
naturligtvis farliga, men inte riktigt på det sätt som man vanligtvis
tänker. Vi har med egna ögon sett hur Nikita och en yngre forskare mötte en
stor, två och ett halvt år gammal, isbjörnshanne, och enbart genom
kroppsspråk och beteende, fick björnen att vika av och fortsätta förbi på
femtio meters avstånd. Utan annat vapen än en gammal paddel och pepparspray
i fickan.

Dagen avslutades med en landstigning vid Doubtful, en liten sommarbosättning
för forskarna lite längre västerut på sydkusten. Bukten utanför är så grund
att vi fick åka en lång sträcka med zodiakerna. Tyvärr sprutade det in
mycket saltvatten, och min utrustning fick lite väl mycket av detta på sig.
En av kamerorna slutade fungera efter detta. Doubtful bjöd på en fantastisk
solnedgång med halvmåne precis över datumlinjen, två isbjörnar som gick och
betade gräs i solens sista strålar. Labbarna strök över de öppna ytorna i
sin jakt efter lämlar. Bakom ett av husen låg en hel hög at myskoxkranier,
dessutom två mammutbetar! På Wrangelön levde mammutar kvar så sent som för
bara 3500 år sedan. Man hittar då och då nya betar på ön. I och med att den
biologiska cykeln är så lång, nedbrytning tar extremt lång tid här, kan
mammutbetar ligga kvar så länge.

Omgivningarna är svåra att beskriva och göra rättvisa. Här råder tundra och
det finns inte ett enda träd på ön. Alltså kan man se väldigt långt. Det är
mycket vackert på ett ödsligt sätt. Det liknar det svenska fjällandskapet
– men ändå inte. När vi lämnade Doubtful, följde isbjörnsexperten
Nikita med. Han skulle följa oss vidare på ön.

Under resans gång har vi fått lyssna på flera intressanta föreläsningar, och
Nikita kunde berätta om isbjörnens livsvillkor och framtidsutsikter. Mycket
intressant och illustrerat med helt fantastiska bilder. En av böckerna som
Polar Quest rekommenderade som läsning för resan, är skriven av Nikita. Den
finns hemma hos oss.

Nikita är för övrigt pappa till Katya, som jobbar på båten. Han utstrålar
ryskt, stenhårt lugn, men ser samtidigt väldigt snäll ut. Han ser verkligen
inte gammal ut, det är svårt att förstå att han forskat i trettio år om
isbjörnar. Stor del av tiden har han tillbringat på Wrangelön.

Idag, fredag, har vi haft en helt enastående dag. Vi gick en milslång
vandring på tundran, och såg massor av lämlar som bokstavligen sprang runt
våra fötter, fjällräv, labbar, myskoxar, simsnäppor och på avstånd även
fjällugglor. I fjärran såg vi också isbjörnar. På vägen tillbaka till våra
zodiaker fick vi vara med om ett minnesvärt möte med en isbjörn. Det var
inte farligt, men jag ska berätta mer om det senare.

Turen blev lång, både i tid och i sträcka. Vi stannade många gånger och
tittade/fotograferade. Nikita berättade också om växter och andra
företeelser som vi såg. Mycket spännande. Väl tillbaka på fartyget var Pär
och jag rejält möra i kroppen efter en lång vandring med tung utrustning.
Lyckliga kunde vi avnjuta en sen lunch och sedan en välförtjänt vila.
”Bara fem minuter på den korta visaren” som Pär sa. Det skrattade
jag gott åt. Får jag vara lika pigg och levnadsglad när jag fyller 64 som
Pär är nu, då är jag lyckligt lottad. Kan jag dessutom hålla mig lika alert
och spänstig som Janet när jag blir 83, då är det bara att tacka sin
lyckliga stjärna. Jag gillar hennes torra, brittiska humor. Hon är
visserligen från Nya Zeeland, men ändå.

Med på resan är ett amerikanskt par, Paul Randal och hans fru Kimberly
Tripp, databasexperter från Redmond, Seattle. Paul är en skönt galen
fågelskådare som har stått längst fram på däck i kortbyxor under en stor del
av resan. Han har skrivit en del av koden till Sql Server. Någon du känner
till, Rune?

Dagen rundades av med en längre zodiaktur till en liten ö norr om Wrangelön
som heter Nakhodka. Ingen människa har varit där på över trettio år! Direkt
när vi landsteg, fick vi närkontakt med en fjälluggla.

Klockan är nu 23.30 och vi styr nu mot Herald Island, öster om Wrangelön.
Det blir tidig väckning, och sannolikt en landstigning klockan 08.00 i
morgon bitti.

Över och ut,

Arne

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s