6-7 september – Fåglar, valar, Uelen och på väg hem

8 09 2010

Den sjätte september väcktes vi av Yulia som på vanligt sätt ropade ut ”God
morning everybody, it’s six fifteen…”, i högtalarsystemet. Frukost 6:30,
genomgång av dagens aktiviteter kl 7:30 och sedan landstigning med
zodiakerna kl 8:30. Målet för förmiddagens expedition var Kolyuchin inlet,
som är en stor havsvik med ett rikt fågelliv. Vi fick nästan tre timmar att
ströva fritt omkring bland våtmarkerna, strandremsorna och ett nästan helt
platt område. Där fanns mängder av fåglar, även om alla inte såg dem, val-
och sälkadaver, en forskningsstation, mängder av drivved, men inte ett enda
träd. Detta var i nordöstligaste Sibirien, här råder än så länge tundra.

Efter lunch satte jag mig ner och jobbade med bilderna från förmiddagen. De
andra skojar med mig och säger att jag byggt mig ett bo i ett hörn i baren.
Det är kul att sitta bland alla andra, många slår sig ner en stund och
tittar på bilder och växlar några ord. Vi gläds åt bilder på varandra, några
gör sig väldigt bra på bild.

Helt plötsligt sade någon att en val syntes utanför fönstret. Vi tittade ut
och konstaterade att det var ganska långt bort. Vi har sett val vid ett
flertal tillfällen, men eftersom valarna var så långt borta, tyckte jag inte
att det var värt att gå ut. Sedan gick det fort, Rodney ropade ut i
högtalarsystemet att det hade samlats en stor mängd grå liror (Sooty
shearwaters) och att det syntes valar i detta området. Jag sprang till
hytten, drog på mig jackan och tog med kameran ut på däck. Det visade sig
vara enormt många fåglar, tiotusentals – minst, som samlats på en begränsad
yta. När vi närmade oss, kunde vi se att det var ett antal valar som befann
sig i ytvattnet. Sannolikt hade de jagat ihop en stor mängd fisk upp till
ytan, fåglarna var inte sena att utnyttja tillfället. Det var gråvalar och
grönlandsvalar, kanske så många som 15-20 stycken, som cirklade runt i
ytvattnet med fåglar i mängder omkring. Lirorna är på väg på Nya Zeeland för
övervintring, och när de närmar sig Berings sund, trängs de ihop eftersom de
endast flyger över vatten. När vi passerat området gjorde vårt fartyget en
helomvändning och körde tillbaka till valarna och fåglarna! Det var helt
sjukt många fåglar och valar, hela havet kokade.

Den sista expeditionsdagen var tisdagen den sjunde september. Under natten
hade vi kommit fram till Rysslands och hela Eurasiens västligaste permanenta
bosättning, Uelen. Byn bebos främst av tjuktjer och inuiter, men även ryssar
har bosatt sig här. Paradoxalt nog blev detta den mest dramatiska
landstigning under hela resan. Det blåste och regnade en del, sjögången
gjorde det lite besvärligt att komma i och ur zodiakerna. Uelen har ingen
hamn, gummibåtarna var enda möjligheten att komma i land. Genom byn löper en
enda rak gata som var rejält lerig. Vi gick bort till byns museum. Här finns
en tradition av handarbete med delar av valross, val, säl och ren. Muséet
kunde visa upp fantastiska arbeten med mycket fina detaljer. Arbeten med
motiv från främst jaktkulturen. I och med att handel med elfenben är
totalförbjudet, kunde vi inte köpa något av de fantastiska hantverken.
Lokalbefolkningen har visserligen rätt till begränsad jakt, och får även
jobba med valrossbetar och sälskinn, men det är inte tillåtet att föra in i
varken USA eller Sverige.

Arkeologiska utgrävningar har visat att platsen har varit bebodd i minst två
tusen år, och det finns naturligtvis en ursprunglig kultur som är hotad,
främst av ändrade livsvillkor och av ett samhälle som förändrats på kort
tid. Denna delen av världen började koloniseras av ryssarna på allvar under
1700-talet. Den hårda jakten på valar och valrossar förändrade naturligtvis
livsvillkoren för ursprungsbefolkningen. Under Sovjettiden slogs kanske
spiken i kistan för tjuktjer och inuiter i och med att de flesta barn
tvingades till internatskolor där de enbart talade ryska. Eftersom
tjuktjerna saknar skriftspråk, blir det extra allvarligt när ett par
generationer tappar sitt modersmål.

En del av kulturen lever trots allt kvar, och vi fick möjlighet att se en
uppvisning i traditionella danser av ett tjugotal tjuktjer i alla åldrar.
Sådant kan bli väldigt falskt, men jag tyckte det var mycket njutbart. Mot
slutet blev vi inbjudna att delta, och även jag fick vara med och dansa.

Det enda sättet att komma till Uelen är med båt eller helikopter. På vintern
öppnas snö- och isvägar, då går det att köra till Anadyr, även om det är
långt och knöligt. På grund av det är Uelen tämligen isolerat, vi märkte att
vårt besök var lite av en händelse. Det var en hel del av invånarna som gick
ner till den steniga stranden för att se oss åka iväg. Ett litet gäng
smågrabbar höll till där på stranden och kastade sten och tittade nyfiket på
oss. En farbror sålde handarbeten i renhorn, tyvärr missade jag det. Jag
hade gärna stöttat denna fattiga del av världen genom att köpa ett fint
handarbete.

Nu återstår endast båtfärd raka vägen till Anadyr och flyg till Nome och
Anchorage. Vi har passerat Cape Dezhnev och kommit ner igenom Berings sund.
Det blir en lång väg hem.

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s