Albatrosser

31 01 2014
Albatrossmiljö

En hänförande miljö som de svartbrynade albatrosserna seglade omkring i. Kan du se fågeln?

Albatrosser är stora fåglar med stora vingspann. De seglar med vindarna över enorma områden och lever mycket länge. Deras livslängd påminner om människornas. Häckningarna görs oftast på samma plats och med samma partner. De spelar och uppvaktar varande med ett vackert och rörande fäktande med näbbarna. Första ägget läggs när de är över 10 år, och de lägger endast ett ägg åt gången. Häckningen tar många gånger över ett år i anspråk. Reproduktionscykeln blir lång. Av 21 albatrossarter, är 19 utrotningshotade. Tyvärr är långlinefisket i havet kring södra sydamerika ett allvarligt hot mot alla albatrosser.

Vem är du?

Vem är du?

De svartbrynade albatrosserna ser ut som om de har ögonskugga! Det är en fågel med ett vingspann på drygt två meter, ungefär som en knölsvan. De kan bli över 70 år om de inte dukar under i förtid. Den svartbrynade albatrossen lägger sitt första ägg först när den blivit omkring tio år.

Svartbrynade albatrosser uppvaktar varandra med ett fantastiskt spel med näbbarna

Svartbrynade albatrosser uppvaktar varandra med ett fantastiskt spel med näbbarna

Vi kunde komma nära kolonin, där vi rörde oss försiktigt. Albatrosserna är inte lättstörda och brydde sig inte om vår närvaro. Trots det gäller det att vara där på deras villkor och inte tränga sig på. Satt man helt stilla, kunde de landa alldeles intill. Deras uppvaktning var oerhört fascinerande och jag kunde ha suttit hur länge som helst och betraktat deras dans där de fäktades och pussades med näbbarna.

Puss!

Puss!

När uppvaktningen verkade klar, var det rörande att se hur de med näbbarna började putsa varandra med millimeterprecision. Men det var långt ifrån alla uppvaktningar som slutade lyckligt, oftast flög den ena parten bort efter en stund.

Näbbspelet klart och parterna har accepterat varandra. Se hur den vänstra njuter att bli putsad.

Näbbspelet klart och parterna har accepterat varandra. Se hur den vänstra njuter att bli putsad.

Under resan hade vi förmånen att sikta  vandringsalbatrosser vid några tillfällen. Det är världens största flygande fågel med ett vingspann på i snitt 3,1 meter. Exemplar med 3,7 meter mellan vingspetsarna har uppmätts, och okontrollerade uppgifter om fåglar med över fyra, ja även över fem, meter har rapporterats. En del har trott att albatrosser kan sova i luften, men det stämmer inte. Däremot kan de låsa vingarna i utfällt läge och flyga med väldigt liten ansträngning. En vandringsalbatross kan bli över 50 år gammal, en del talar om 80 år som möjligt.

Vandringsalbatross i Magellansundet

Vandringsalbatross i Magellansundet

Annonser




Knölvalar och pälssälar

24 01 2014
Dykande knölval

Dykande knölval

Vi hade redan siktat knölvalar från båten, och den här dagen hade vi möjlighet att ta zodiakerna ut och leta efter de stora däggdjuren. Ganska snabbt hittade vi två knölvalar som långsamt cirklade runt en liten fjärd. Vi kunde se dem komma upp till ytan med en hög vattenstråle. De var uppe till ytan en till två minuter, sedan dök de. Med en kraftig böj på ryggen försvann de rakt ner i djupet. På ytan kunde vi se vatten strömma uppåt i flera minuter efter deras kraftiga stjärtfenor under deras väg nedåt. Efter fem minuters spanande dök de upp någon helt annanstans. Ibland var det inom räckhåll för vår gummibåt, men många gånger var det flera hundra meter bort. Det blev många försök att få bilder av framför allt när stjärtfenan försvinner ner i vattnet. Det var en fantastisk upplevelse att komma de enorma djuren så nära. Två valar som cirklade runt i stora, långsamma rörelser i harmonisk samklang. Deras synkrona rörelser var nästan som en långsam dans.

Pälssäl som mumsar på fisk

Pälssäl som mumsar på fisk

Hela tiden simmade pälssälar runt oss. De visade en försiktig nyfikenhet. Upp med huvudet och precis när vi lyckats hitta dem i sökaren, snurrade de runt och försvann under ytan. De följde valarna som uppenbarligen tryckte upp fisk till ytan, labbar och trutar samlades också för att kalasa. Jag såg pälssälarna ligga vid ytan med enbart huvudet ovanför, samtidigt som de höll något mellan framfenorna, sannolikt höll de en fisk som de mumsade i sig. Pälssälarna är ganska lika sjölejonen, men har en spetsigare nos, och rör sig på ett annat sätt i vattnet.

Fartygets kock hälsar oss välkomna tillbaka

Fartygets kock hälsar oss välkomna tillbaka

Efter en dag ute i gummibåtarna, gick vi ombord på Forrest igen, glada och hungriga. Kocken hade som alla andra kvällar, lagat god mat i stora portioner.

Efter maten satt vi kvar i salongen och pratade och gick igenom dagens bildskörd. Trots att vi alla varit på samma ställe blev bilderna förvånansvärt olika. Vi tänker och fotograferar olika, men alla har tagit imponerande bra bilder.





Sjölejon

22 01 2014
Sjölejonhanne

Sjölejonhanne

 

Sjölejon är en pälssäl som lever i grupper med en stor alfahanne. i gruppen finns ett antal honor och ungar. Yngre hannar får underkasta sig alfahannen, eller bli utstötta ur flocken. De ligger ofta på land för att torka och sova. Samtidigt som de var försiktiga, var de också nyfikna. Några kom nära våra gummibåtar, som för att förstå vilka vi var. De satt ofta med den främre delen av kroppen upprätt, och spanade.

Sjölejonens framfenor/-ben är märkligt lika människornas. De har t o m naglar.

På några ställen delade pälssälar och sjölejon plats.





Glaciärer och skarvar

21 01 2014
Glaciär med vårt fartyg i förgrunden

Glaciär med vårt fartyg i förgrunden

Vår natthamn låg helt i lä och det var mycket skönt att bli vaggad lite lätt under natten. Efter frukost gick vi i våra två zodiaker. Vi behöll våra två grupper från bilturerna, Gökboet och Team Puma. Vår grupp fick vårt namn efter vårt möte med kattdjuret i Torres del Paine.

Området är fyllt med avstickande fjordar med höga berg direkt från havsytan. Längst in i fjordarna finns oftast en glaciär, den ena större än den andra. Vi mötte ett fantastiskt dramatiskt landskap som hämtat från en sagovärld. Längs med klippväggarna vid vårt första glaciärbesök, häckade blåögda skarvar. Trutar, kalkongamar och kondorer cirklade också i området, med förhoppning om att någon unge skulle ramla ur boet. Vi såg ett par skarvpar som sannolikt just blivit av med sin avkomma. Direkt kom andra skarvar och tog hand om bomaterialet.

En glaciär är svår att avbilda på ett bra sätt. Oftast behöver man en referens för att förstå storleken. Det är enorma mängder vatten som är bundna i isen. Under sommaren, smälter snön och isen på topparna, och längs de branta bergssidorna rann smältvatten. De som varit här tidigare kunde konstatera att glaciärerna är på tillbakagång. Uppvärmingen märks även här.





Orkanvindar i Magellanssundet

20 01 2014
Orkanvindar

Orkanvindar

Efter en veckas rundturer med bil i södra Chile var det dags att  gå ombord på vårt fartyg M/N Forrest. Vi åkte söderut i minibussar i cirka en halvtimme till ankringsplatsen. På med flytvästar och ut till fartyget i gummibåtar, s k zodiaker. Fartyget visade sig vara litet och gemytligt, med kojer under däck, och en salong som fungerade både som matsal och ”kontor”. Ett fartyg fyllt med hängivna och entusiastiska fotografer, behöver utrymme för laddning av alla batterier, tömning av minneskort. Bildgenomgång är en viktig del, speciellt när den digitala tekniken gör et möjligt att ta nästan obegränsat med bilder.

Kryssningen började med att följa kusten åt sydväst för att runda den sydamerikanska kontinentens sydspets, Cabo Froward. Havet var lugnt och ganska stilla. Vi hade märkt att det alltid blåser i regionen, och nästan alltid från sydväst. Härligt tänkte vi, när havet var lugnt. Jag satte på ett sjösjukeplåster bakom örat ändå. Det skulle visa sig vara ett lyckodrag.

Vi hade knappt rundat sydspetsen förrän vi förstod varför havet hade varit så lugnt – vinden kom rakt emot oss från nordväst. Det var en ovanlig riktning, och tyvärr ffrån det håll som vi skulle åt. Det blev snabbt ordentlig sjögång med höga vågor. Några av oss resenärer blev mycket sjösjuka och stod bl a ute på däck längst bak. Jag kände ingenting och kunde ändå uppskatta demonstrationen av naturens krafter. Kaptenen körde säkert och det kändes aldrig farligt. Skeppskocken stack ut huvudet till oss i salongen och förklarade att han höll på att hacka morötter. En av oss fotografer pensionerades nyligen som sjökapten och han var inte orolig. Vi fick höra att det blåste 30 sekundmeter och t o m lite mer i byarna.

Väl framme vid vår första natthamn, kunde vi se både valar och pälssälar från båten. Området är i princip helt fritt från tecken på mänsklig närvaro. Inga andra båtar, inga hus, inga vägar eller ledningar. En fantastisk upplevelse helt enkelt.





Kungspingviner på andra sidan Magellans sund

13 01 2014

Eldslandet är Sydamerikas största ö och ligger längst i söder. Den delas mellan Chile och Argentina. Enda sättet att komma dit är med båt, och vi tog bilfärja över det kända Magellans sund, uppkallat efter upptäckaren och utforskaren Ferdinand Magellan. Han var den förste som seglade från Atlanten till Stilla havet. Jag tänker på detta när vi passerar sundet och inser att hans äventyr var så oändligt mycket större. En kopia av Magellans fartyg finns uppställt i Punta Arenas, anmärkningsvärt litet, trots att kopian är i naturlig storlek.

I en bukt längre söderut i sundet, Bahia Inutil, finns återigen en koloni kungspingviner. De försvann tidigare men har nyligen åter etablerat sig i området. Som skydd för de häckande fåglarna finns det restriktioner kring hur man får röra sig i området. Vi fick tillstånd att besöka området innan det öppnade för dagen, och fick chansen att ta lite bilder.

En grupp pingviner stod lite för sig själva, den var hannar som ruvade på ägg. De står stilla i tre veckor sedan honan lagt ägget. Den gruppen fick vi inte komma nära. Nere på stranden stod de övriga fåglarna i grupper. Deras teckning i fjäderdräkten är verkligen vacker. De stod ganska mycket stilla och sov, men ibland var det någon eller några som gick ner till vattnet för att simma. På land är de tröga och långsamma, medan det går undan värre i vattnet. Några av dem ruggade, och de putsade sin fjäderdräkt mest hela tiden.

Brrr, vad kallt!
Brrr, vad kallt!

Det blev en lång dag med lång transport och många bilder. Vi fick en trevlig bildbonus i form av några rävar som höll till nära kolonin.





Lamor, skunkar och pumor i Torres del Paine

10 01 2014

En liten rapport från ett trebäddsrum i Puerto Natales, inkörsporten till nationalparken Torres del Paine. Vi har nätkontakt just nu, så jag passar på.

De första dagarnas fotografering var i gömsle och det har jag just skrivit om. Våra senaste två-tre dagar har vi tillbringat i bergsområdet Torres del Paine. Parken är mest känd för tre kilometerhöga pelarklippor som reser sig upp ur bergsmassivet. Där är sommar just nu och det var ljumma vindar som mött oss när vi anlände. Två morgnar gick vi upp halv fem för att kunna fånga solens första strålar på tornen, men det var tyvärr för dimmigt båda gångerrna. Men plötsligt händer det!

Vi åkte runt för att hitta andra fotoobjekt, bland annat det lamaliknande djuret guanaco, och stötte vi på en grupp pumor som drog sig tillbaka efter nattens jakt. Under en kort minut kunde vi följa dem på ganska nära håll när de drog sig tillbaka uppför bergssluttningen. Rose-Marie, en av resenärerna och stor kattvän, grät av glädje då vi såg dem. Efter lite förfrågningar har vi förstått att det är mycket ovanligt att se pumor här. De finns här, men visar sig inte.

Området är mycket sevärt, och jag skulle gärna åka tillbaka.