Utställning igen!

19 05 2012

Isbjörn på Svalbard

Äntligen har jag varit till Rimbo och hängt bilder på vårdcentralen! Jag fick en förfrågan om att förgylla lokalerna med naturbilder någon gång under våren, och till slut föll alla bitar på plats. Även denna gång blev det canvasbilder. Det ger inte den absolut krispigaste skärpan, men jag gillar känslan i materialet. Bilderna blir på något sätt varmare och mer levande.

Bilderna kommer hänga uppe ett tag, så om du ska bli sjuk, varför inte bli det i Rimbo?

Tack Lisbeth Wedin, som hjälpte mig att få bilderna på plats.





Spänd väntan – ny hemsida

18 03 2011
Juryns val?

Juryns val?

Nu är det inte långt kvar. Idag klockan 16.00 får vi reda på vem som får vilket pris i Årets Bild 2011. Det är klart att det är lite pirrigt. Samtidigt känns det som en vinst hur som helst. Det ska bli väldigt roligt.

Samtidigt har jag jobbat med att ta fram en ny hemsida. Den ska vara mer inriktad på att visa bilder. Besök den gärna och titta bland bilderna. Adressen är: http://arnebivrin.se





Övergivet

9 02 2011

Det sista bidraget till tävlingen Årets Bild 2011 är tagen den första september 2010 på Wrangels ö. På ön bedrivs forskning kring bland annat isbjörnar och fjälluggla. Det finns även en väderstation som används året om. En gång hyste forskarbyn Ushakovskoye 200 personer – det fanns till och med en skola där. Idag är nästan allt övergivet. Under vintern bor tre eller fyra personer i forskarbyn, under sommaren kommer fler dit för att jobba med forskningsprojekt. Ön är skyddad och tillstånd krävs för att gå i land.

I den karga miljön och det hårda klimatet har det varit nödvändigt för de som befunnit sig på ön att klara sig själva. Bränsle till fordon och uppvärmning har kommit vid kanske ett par tillfällen per år – ön ligger inte vid någon allfarväg precis. Tyvärr har man inte tänkt på att ta med sig tomma bränslefat därifrån. Därför ser det ut så här vid Doubtful, på öns sydkust:

Övergivet

Övergivet

Detta är en soptipp, ett minnesmärke över den moderna människans påverkan långt ute i vildmarken. Samtidigt är det vackert. Bilden berättar en historia om en avlägsen vildmark och människans närvaro. En utvald bild? Det får vi se i mars.





På solsemester

8 02 2011

Nu återstår två bilder av de åtta jag skickade in till Årets Bild 2011. De två bilderna har jag inte visat på nätet tidigare. Båda är från Wrangels ö, tagna under min resa dit augusti-september 2010.

Platsen har namnet Doubtful, och är en grund bukt med en i stort sett övergiven forskningsstation. En gång var det en permanent bosättning för en grupp mäniskor knutna till den större forskningsbyn, en bit österut. Numera används den för enstaka övernattningar. Husen här utsätts för hårt slitage av klimatet och nyfikna isbjörnar. Björnarna visar prov på stor uppfinningsrikedom när de försöker ta sig in i husen. Isbjörnar har ett otroligt luktsinne, kanske det bästa av alla djur. Alla hus rymmer eller har hyst något ätbart, och det känner björnarna. Om en björn tar sig in i ett hus, river de sönder det mesta. Därför måste husens fönster och dörrar förseglas med skivor täckta av grova, utstickande spikar. Ändå räcker det inte alltid.

Mer om Wrangels ö och omgivningarna senare, nu till bilden. När vi går iland vid Doubtful efter en lång färd i gummibåtarna, strosar två isbjörnar runt bland husen. Nikolaj och ytterligare en ryss går och kör bort dem så att vi kan röra oss fritt. Det är inte så lite imponerande att se två unga män gå bort mot två isbjörnar endast utrustade med något som kan liknas vid båtshakar. Björnarna avviker lugnt som om de hade varit kor eller renar. Efter en stund ser vi dem strosa omkring på tundraslätten och beta gräs – precis som kossor!

Solen sjunker snabbt och strålarna når nätt och jämnt över bergsryggen borta i väster. Då ser jag en bild som visar isbjörnar på ett sätt jag aldrig sett. Snabbt upp med kameran, och:

På solsemester

På solsemester

I bildtexten till tävlingen skrev jag något om isbjörnarnas nya situation. Vilket kan se ut så här inom en inte alltför avlägsen framtid. Isbjörnar är fortfarande så nära släkt med brunbjörnar att de kan få ungar tillsammans. Biologiskt sett kan isbjörnar överleva på samma födobas som brunbjörnar. Problemet för de vita björnarna blir krocken med människan när/om deras habitat försvinner. De kommer äta tamdjur, vilket inte kommer tolereras av människorna. Däri ligger faran för isbjörnarna i framtiden – om polarisen fortsätter att försvinna. Då kommer de bli strandsatta längs Arktis kuster.

Är bilden en vinnare? Det beror på hur man tolkar bilden, och om man vill ge den en djupare innebörd.





Wrangelön – med lite perspektiv

3 10 2010

Isbjörn på 60 meters avstånd, Wrangelön

Det har gått en tid sedan vi kom hem från resan till Wrangelön, det är många intryck som ska smältas. Alaskabjörnarna, första mötet med Ryssland och ödsligheten går ihop med dimman vi mötte under delar av resan. Isbjörnsmötet på Wrangelön är ett minne för livet, som jag inte riktigt fattat än. Mötet med alla spännande medresenärer från när och fjärran, besättningen och tjuktjerna i Uelen. Resan växer för var dag som går.

Mindre än en vecka efter hemkomsten mötte jag Stefan, Torkel och Gullbritt från resan, när PolarQuest ordnade en Arktiskväll på Polstjärnan i Stockholm. Malin var ju där som värd, vi fick alla ett kärt återseende. Olle Carlsson höll ett spännande föredrag om Svalbard och nordost-Grönland. Olle visade sin gedigna erfarenhet, kryddad med fina bilder. Vi kunde t o m med skymta Emil och en viss herr Bivrin från Svalbardsresan 2009. Svalbard är ett fascinerande landskap, jag hoppas komma dit snart igen – helst med sommarsolen vandrande över himlen dygnet runt. Därefter höll Tom Arnbom ett föredrag om regionen vi just varit i. Han visade spännande bilder och berättade om möten och upplevelser. Efter Toms timme framgick det än mer tydligt att resan vi just kommit hem från var mycket exklusiv. Exklusiv i ordets rätta betydelse, väldigt få människor har varit där.

Risken är också överhängande att miljön snabbt kommer förändras i Arktis. Nikita, isbjörnsforskaren med över trettio år på Wrangelön, förklarade för oss att snön och vintern kommer ca en månad senare idag. Förändringen är naturligtvis subtil och märks inte från år till år, men över tiden blir tecknen allt tydligare.

Isen i Arktis (och Antarktis) består av två olika sorters isar, glaciäris och havsis. Glaciäris är snö som pressats hårt under lång tid. Det är alltså sötvatten i glaciäris. När bitar av glaciärer bryts loss heter det att glaciären kalvar. Isberg är i princip alltid is från glaciärer. Havsis är fruset hav. Delar av havsisen smälter varje år, och kallas för ettårsis. I Arktis märker man att flerårsisen minskar, vilket ökar skillnaden mellan vinter- och sommarisen. Is reflekterar solens strålning, medan öppet hav är mörkt och absorberar värme. Det riskerar att bli en ond cirkel som på relativt kort tid kan förändra klimatet i Arktis på ett dramatiskt sätt.

Förändringarna har sannolikt redan börjat visa sig. Som med det mesta är det svårt att med säkerhet veta förrän i efterhand. Jag har tittat på lite temperaturuppgifter från platser i Arktis eller i dess närhet.

Wrangelön:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=222219820000&data_set=1&num_neighbors=1

Uelen, vid Berings sund:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=222253990002&data_set=1&num_neighbors=1

Svalbard:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=634010080002&data_set=1&num_neighbors=1

Björnöya:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=634010280003&data_set=1&num_neighbors=1

Jan Mayen:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=634010010003&data_set=1&num_neighbors=1

Nord Ads:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=431043120000&data_set=1&num_neighbors=1

Eureka:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=403719170006&data_set=1&num_neighbors=1

Gmo Im.E.T:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=222200460003&data_set=1&num_neighbors=1

Inuvik, N.W.T:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=403719570006&data_set=1&num_neighbors=1

Resolute N.W:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=403719240006&data_set=1&num_neighbors=1

Barrow, Alaskas nordligaste ort:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=425700260000&data_set=1&num_neighbors=1

Kurvor som talar ett tydligt språk. Jag har valt platser som ligger långt norrut, eftersom uppvärmningen är störst ju längre norrut man kommer. Människor som lever i de arktiska områdena vittnar om dramatiska förändringar i deras miljö.

Ingen kan med säkerhet veta vad förändringarna beror på, de kanske till och med är naturliga och en del av cykliska klimatsvängningar. Men tänk om det inte är så! Tänk om vi människor påverkar klimatet genom en rad olika företeelser. Det är min övertygelse att förbränning av fossilt bränsle, svedjebruk, utfiskning av haven, skogsavverkning och miljöförstöring, tillsammans mycket väl kan förändra klimatet. Därför borde vi försöka förändra vårt beteende i vardagen. Bryta mönster och kanske till och med leva lite bättre. Små förändringar som vi gör var och en kan verka futtiga, men tillsammans kan det faktiskt göra skillnad. Tänk på vad en enda liten mygga kan göra i ett hus en sommarnatt!





8-9-8 september – Genom Berings sund till Anadyr och Nome

9 09 2010

Dimman som varit med oss under nästan hela resan, lättade alltmer när vi väl kommit igenom Bering sund, och stävade vidare söderut mot den ryska hamnstaden Anadyr. Under eftermiddagen den åttonde, klarnade det upp, och solen visade sig alltmer. Djurlivet sade adjö till oss, först kom valarna. Åtminstone sex-sju gråvalar och kanske även en kaskelot, skickade iväg sina höga kaskader av vatten och luft. När alla stod ute och tittade åt babord, hade jag turen att få se en delfin passera förbi på styrbord sida.

Man ser ju inte mycket av valarna, men det är en stor upplevelse i alla fall. Speciellt när man ser fem-sex utblås samtidigt. De simmar oftast i ytan en stund, och sedan visar de sin stjärtfena och försvinner ner i djupet.

Under eftermiddagen  var vi ganska många ute däck, även solen visade sig, och värmde skönt. Självklart stod den store amerikanen Paul längst fram i fören och spanade efter fåglar. Helt plötsligt kom det folk bakifrån som tjoade och pekade. En pilgrimsfalk liftade med fartyget och hade satt sig på radarn. Vi var flera stycken som gick uppför trapporna upp till den översta plattformen. Där uppe var vi väldigt nära den ovanliga fågeln, kanske endast tio meter. PolarQuests guide, Morten, gjorde artbestämningen och kunde säga att det var en ung hanne. Vi kunde njuta åsynen under ca tio minuter, innan den flög iväg. Då gick alla utom Karin och jag ner igen. Jag ville så gärna njuta av att stå på däck och insupa det sista av denna resa. Det blåste en del men solen värmde lite.

Efter kanske en halvtimme kom falken tillbaka, prövade olika platser och slog sig till slut ner på en surrad hög med träreglar. Där blev sittande i en halvtimme! Karin och jag kunde andäktigt fotografera fågeln från var sitt håll under tystnad. Efter en stund började jag hasa lite närmare. Karin var nöjd och smög ner i båten bakom falken. Under tiden vi satt där kom en av styrmännen runt hörnet och höll nästan på att springa på fågeln. Häpet vände Michail på klacken och fortsatte sin träningsrunda längre ner.

Avståndet blev till slut inte mer än två meter. Men när jag suttit där en god stund, fick pilgrimsfalken nog, och flög iväg. Lycklig gick jag ner och berättade om upplevelsen som vi just haft. Vid middagen kunde Stefan berätta att falken hade kommit tillbaka flera gånger, och att han fått fina bilder på fågeln i solnedgången. Man missar alltid något 😉

Efter middagen hade vi en recap i föreläsningssalen, Rodney gick igenom resan, var vi varit och vad vi sett. De blev en lång lista, vad mycket vi varit med om! Sedan visade Aleks ett bildspel med bilder som han och Justine hade tagit.
Sent under kvällen kom vi till Anadyr, men fick även denna gång stanna ute på redden. Egentligen skulle vi ha lagt till vid en kaj, men en regeringsbåt kom och då hamnade Spirit of Enderby längre ner i prioritetsordningen. Nåja, Pär och jag packade ihop ganska snabbt på kvällen, eftersom väckningen på avresedagen var 06:15.

När vi vaknade i morse, den nionde september, lyste solen från en klarblå himmel och havsviken utanför Anadyr och Anadyrfloden låg som en spegel. Det var härligt att åka zodiak in till land en sista gång. Alla kunde inte åka på en gång, innan vi lämnade fartyget fick Janet betala för att jag lagade hennes kamera. Det kostade henne kram 😉

Från Anadyr flög vi till Nome med Bering Air, med ännu en passage över datumlinjen. Lite knasigt känns det dock att åka idag och komma fram igår.

Nu återstår endast en lång dag i flygplan och på flygplatser. Vi flyger Anchorage-Chicago, Chicago-Köpenhamn och Köpenhamn-Stockholm. Det ska bli härligt att komma hem igen!





6-7 september – Fåglar, valar, Uelen och på väg hem

8 09 2010

Den sjätte september väcktes vi av Yulia som på vanligt sätt ropade ut ”God
morning everybody, it’s six fifteen…”, i högtalarsystemet. Frukost 6:30,
genomgång av dagens aktiviteter kl 7:30 och sedan landstigning med
zodiakerna kl 8:30. Målet för förmiddagens expedition var Kolyuchin inlet,
som är en stor havsvik med ett rikt fågelliv. Vi fick nästan tre timmar att
ströva fritt omkring bland våtmarkerna, strandremsorna och ett nästan helt
platt område. Där fanns mängder av fåglar, även om alla inte såg dem, val-
och sälkadaver, en forskningsstation, mängder av drivved, men inte ett enda
träd. Detta var i nordöstligaste Sibirien, här råder än så länge tundra.

Efter lunch satte jag mig ner och jobbade med bilderna från förmiddagen. De
andra skojar med mig och säger att jag byggt mig ett bo i ett hörn i baren.
Det är kul att sitta bland alla andra, många slår sig ner en stund och
tittar på bilder och växlar några ord. Vi gläds åt bilder på varandra, några
gör sig väldigt bra på bild.

Helt plötsligt sade någon att en val syntes utanför fönstret. Vi tittade ut
och konstaterade att det var ganska långt bort. Vi har sett val vid ett
flertal tillfällen, men eftersom valarna var så långt borta, tyckte jag inte
att det var värt att gå ut. Sedan gick det fort, Rodney ropade ut i
högtalarsystemet att det hade samlats en stor mängd grå liror (Sooty
shearwaters) och att det syntes valar i detta området. Jag sprang till
hytten, drog på mig jackan och tog med kameran ut på däck. Det visade sig
vara enormt många fåglar, tiotusentals – minst, som samlats på en begränsad
yta. När vi närmade oss, kunde vi se att det var ett antal valar som befann
sig i ytvattnet. Sannolikt hade de jagat ihop en stor mängd fisk upp till
ytan, fåglarna var inte sena att utnyttja tillfället. Det var gråvalar och
grönlandsvalar, kanske så många som 15-20 stycken, som cirklade runt i
ytvattnet med fåglar i mängder omkring. Lirorna är på väg på Nya Zeeland för
övervintring, och när de närmar sig Berings sund, trängs de ihop eftersom de
endast flyger över vatten. När vi passerat området gjorde vårt fartyget en
helomvändning och körde tillbaka till valarna och fåglarna! Det var helt
sjukt många fåglar och valar, hela havet kokade.

Den sista expeditionsdagen var tisdagen den sjunde september. Under natten
hade vi kommit fram till Rysslands och hela Eurasiens västligaste permanenta
bosättning, Uelen. Byn bebos främst av tjuktjer och inuiter, men även ryssar
har bosatt sig här. Paradoxalt nog blev detta den mest dramatiska
landstigning under hela resan. Det blåste och regnade en del, sjögången
gjorde det lite besvärligt att komma i och ur zodiakerna. Uelen har ingen
hamn, gummibåtarna var enda möjligheten att komma i land. Genom byn löper en
enda rak gata som var rejält lerig. Vi gick bort till byns museum. Här finns
en tradition av handarbete med delar av valross, val, säl och ren. Muséet
kunde visa upp fantastiska arbeten med mycket fina detaljer. Arbeten med
motiv från främst jaktkulturen. I och med att handel med elfenben är
totalförbjudet, kunde vi inte köpa något av de fantastiska hantverken.
Lokalbefolkningen har visserligen rätt till begränsad jakt, och får även
jobba med valrossbetar och sälskinn, men det är inte tillåtet att föra in i
varken USA eller Sverige.

Arkeologiska utgrävningar har visat att platsen har varit bebodd i minst två
tusen år, och det finns naturligtvis en ursprunglig kultur som är hotad,
främst av ändrade livsvillkor och av ett samhälle som förändrats på kort
tid. Denna delen av världen började koloniseras av ryssarna på allvar under
1700-talet. Den hårda jakten på valar och valrossar förändrade naturligtvis
livsvillkoren för ursprungsbefolkningen. Under Sovjettiden slogs kanske
spiken i kistan för tjuktjer och inuiter i och med att de flesta barn
tvingades till internatskolor där de enbart talade ryska. Eftersom
tjuktjerna saknar skriftspråk, blir det extra allvarligt när ett par
generationer tappar sitt modersmål.

En del av kulturen lever trots allt kvar, och vi fick möjlighet att se en
uppvisning i traditionella danser av ett tjugotal tjuktjer i alla åldrar.
Sådant kan bli väldigt falskt, men jag tyckte det var mycket njutbart. Mot
slutet blev vi inbjudna att delta, och även jag fick vara med och dansa.

Det enda sättet att komma till Uelen är med båt eller helikopter. På vintern
öppnas snö- och isvägar, då går det att köra till Anadyr, även om det är
långt och knöligt. På grund av det är Uelen tämligen isolerat, vi märkte att
vårt besök var lite av en händelse. Det var en hel del av invånarna som gick
ner till den steniga stranden för att se oss åka iväg. Ett litet gäng
smågrabbar höll till där på stranden och kastade sten och tittade nyfiket på
oss. En farbror sålde handarbeten i renhorn, tyvärr missade jag det. Jag
hade gärna stöttat denna fattiga del av världen genom att köpa ett fint
handarbete.

Nu återstår endast båtfärd raka vägen till Anadyr och flyg till Nome och
Anchorage. Vi har passerat Cape Dezhnev och kommit ner igenom Berings sund.
Det blir en lång väg hem.





4-5 september – Adjö, Wrangel

5 09 2010

Vi har just ätit sen söndagsfrukost, idag är en transportsträcka söderut. Vi
har lämnat Wrangelön bakom oss efter fyra dagars utforskande. Igår ankrade
fartyget utanför Herald Island, som är en mindre ö väster om Wrangelön.

"Välkommen till Mordor" - Herald island strax väster om Wrangels ö är ingen människovänlig plats.

"Välkommen till Mordor" - Herald island strax väster om Wrangels ö är ingen människovänlig plats.

Herald Island är också en del av naturreservatet med ännu striktare
tillträdesregler. Med oss var isbjörnsforskaren Nikita Ovsyanikov som
möjliggjorde en kortare landstigning. Ön är obebodd och har ett rikt
fågelliv med lunnefåglar, flera olika sorters grisslor, simsnäppor, men är
även en viktig övervintringsplats för isbjörnshonor som ska föda ungar. De
har redan börjat samlas kring ön som också är en del av ”isbjörnarnas
barnkammare”. Nu väntar de på att snön ska falla så att de kan gräva en håla
att övervintra i. Vi passerade en liten smal strandremsa omgivna av höga
klippor. 1914 frös ett expeditionsfartyg, Khaluk, fast i isen, och fyra
besättningsmän tog sig iland på just denna strandremsa. Deras kroppar
hittades tio år senare. Ingen vet vad som hände, men man hittade vapen,
patroner och konserver i sanden. Igår vilade två isbjörnar på stranden,
kanske överraskades männen i sina tält av en förfader/moder till just de två
som nyfiket studerade oss. I en grottöppning strax intill låg ett femtiotal
valrossar i traditionell valrosshög. Enligt Aleks Terauds, en av guiderna,
skulle en isbjörn bli krossad om den försökte sig på att ge sig på
valrossarna. De väger runt ett ton och deras hud är fem till sju centimeter
tjock. Dessutom har de två långa betar som de kan använda som försvar.
Isbjörnar jagar i undantagsfall valrossar, det är främst kalvarna som är
byte.

Havet värms upp under den korta sommaren, och med den kallare luft som
kommer in, blir det ofta dimma. Det har heller inte blåst mycket, vilket
skulle ha skingrat dimman. Det är lite spöklikt att åka i en gummibåt långt
från bebodda platser utan att se vad som omger oss. Öarna blir synliga först
när vi kommer nära. Vi är glada att alla förare har gps:er och inte behöver
förlita sig på äldre tiders navigationshjälpmedel.

Vi hörde igår att det varit en jordbävning i Nya Zeeland, nära Christchurch.
Expeditionsledaren Rodney har sitt kontor där och berättade att kontoret är
utan ström, att förödelsen verkar vara omfattande, men att människor verkar
ha klarat sig. Ni vet säkert mer än vi. Eftersom ett flertal av resenärerna
är Nya Zeeländare och australiensare, är det självklart ett samtalsämne
ombord.

Livet ombord är annars väldigt lättsamt med glada, vetgiriga, äventyrslystna
och trevliga människor. Det är intressant att se hur mönster i beteenden
växte fram redan efter ett par dagar. Många sitter till exempel alltid på
samma plats i matsalen. Det blir nästan komiskt. Pär och jag försöker
variera oss och inte fastna med samma personer hela tiden, men även vi umgås
mest med en delmängd av passagerarna.

Under sen eftermiddag kom vi fram till Cape Vankarem, ett vanligt tillhåll
för valrossar. Guiderna rekade först lite med zodiakerna, sedan fick vi åka
iväg i två omgångar. Vi fick stränga order om att inte störa djuren genom
hastiga rörelser, att ställa sig upp. Vi fick absolut inte prata. Genom den
täta dimman kröp vi fram till den udde där valrossarna befann sig. De rör
sig i grunda vatten nära land, eller helst från isflak. Den huvudsakliga
födan är musslor och dylikt. De är egentligen ganska nyfikna, men på grund
av (tjuv)jakt, har de blivit försiktiga. Strategin vid ett lyckat
valrossmöte i vattnet, är att glida fram och sedan ankra upp gummibåtarna.
Med avstängda motorer låg vi sedan och guppade. Valrossarna kom sedan allt
närmare och närmare tills de befann sig på fem-tio meters avstånd. De
frustade och blåste ut luft och gav oss ett minne för livet.





1-3 september – Vid världens kant – utan att ramla över

3 09 2010

Rakt igenom Wrangelön går datumlinjen, den 180:e längdgraden. Det är den
längdgrad, longitud, som ligger mitt emot nollmeridianen som går igenom
Greenwhich, precis utanför London. Det säger något om hur långt bort detta
är. Vi reser med den svenska researrangören Polar Quest, som i sin tur köpt
platser av den Nya Zeeländska arrangören Heritage Expeditions. De senare
kallar sin tur ”A trip to the top of the world”, vilket detta
verkligen känns som. Kanske skulle man kunna kalla resan ”A trip to the
edge of the world”, om man tänker på att världen en gång för länge
sedan ansågs vara platt. Då borde väl den 180:e longituden utgöra kanten. Vi
har inte ramlat över den.

En annan märklig företeelse med datumlinjen är att när vi färdas från den
västra sidan av Wrangelön, rör vi oss från 179 grader öst och hamnar på 179
grader väst. Dessutom reser vi från idag till igår. Det tål att fundera på.

Vi har befunnit oss på båt och i land kring Wrangelön i tre dygn. Det har
varit spännande på flera sätt. Färden hit var osedvanligt lång och det
kändes nästan som om vi aldrig skulle komma hit. I onsdags kunde vi sikta ön
i dimman och hoppa i zodiakerna och försiktigt kryssa genom isen in mot
forsknings- och väderstationen Ushakovskoye på sydsidan. Vi åkte in genom
Rogers inlet och fick redan då en skymt av en isbjörnsmamma med hennes
årsunge. Wrangelön kallas för ”Isbjörnarnas daghem” eftersom många
honor övervintrar och föder sina ungar på ön.

Forskningsstationen har tidigare rymt så många som 200 personer, men idag
bor där endast fyra. ”Byn” ser rätt nergången ut med oanvända hus
och utrangerade maskiner och skräp spritt över området. Ryssarna har
bedrivit forskning på isbjörnar i över trettio år där. På ön finns utöver
isbjörnar även myskoxar, polarräv, vildren, varg, två endemiska lämmelarter,
fjälluggla, snögäss, bredstjärtad labb m fl. Under det timmeslånga besöket
vid forskningsstationen hann vi se myskoxe och lämmel. När hyttkamraten Pär
och jag gick ner till zodiaken mot slutet, kunde vi även se isbjörnshonan
och hennes unge komma gående över tundran mot byn.

Forskarna jobbar utan vapen och har ständigt kontakter med isbjörnarna. De
har under ledning av forsknings- och naturreservatschefen Nikita Ovsyanikov
lärt sig tolka björnarna och deras beteende. De är rovdjur och är
naturligtvis farliga, men inte riktigt på det sätt som man vanligtvis
tänker. Vi har med egna ögon sett hur Nikita och en yngre forskare mötte en
stor, två och ett halvt år gammal, isbjörnshanne, och enbart genom
kroppsspråk och beteende, fick björnen att vika av och fortsätta förbi på
femtio meters avstånd. Utan annat vapen än en gammal paddel och pepparspray
i fickan.

Dagen avslutades med en landstigning vid Doubtful, en liten sommarbosättning
för forskarna lite längre västerut på sydkusten. Bukten utanför är så grund
att vi fick åka en lång sträcka med zodiakerna. Tyvärr sprutade det in
mycket saltvatten, och min utrustning fick lite väl mycket av detta på sig.
En av kamerorna slutade fungera efter detta. Doubtful bjöd på en fantastisk
solnedgång med halvmåne precis över datumlinjen, två isbjörnar som gick och
betade gräs i solens sista strålar. Labbarna strök över de öppna ytorna i
sin jakt efter lämlar. Bakom ett av husen låg en hel hög at myskoxkranier,
dessutom två mammutbetar! På Wrangelön levde mammutar kvar så sent som för
bara 3500 år sedan. Man hittar då och då nya betar på ön. I och med att den
biologiska cykeln är så lång, nedbrytning tar extremt lång tid här, kan
mammutbetar ligga kvar så länge.

Omgivningarna är svåra att beskriva och göra rättvisa. Här råder tundra och
det finns inte ett enda träd på ön. Alltså kan man se väldigt långt. Det är
mycket vackert på ett ödsligt sätt. Det liknar det svenska fjällandskapet
– men ändå inte. När vi lämnade Doubtful, följde isbjörnsexperten
Nikita med. Han skulle följa oss vidare på ön.

Under resans gång har vi fått lyssna på flera intressanta föreläsningar, och
Nikita kunde berätta om isbjörnens livsvillkor och framtidsutsikter. Mycket
intressant och illustrerat med helt fantastiska bilder. En av böckerna som
Polar Quest rekommenderade som läsning för resan, är skriven av Nikita. Den
finns hemma hos oss.

Nikita är för övrigt pappa till Katya, som jobbar på båten. Han utstrålar
ryskt, stenhårt lugn, men ser samtidigt väldigt snäll ut. Han ser verkligen
inte gammal ut, det är svårt att förstå att han forskat i trettio år om
isbjörnar. Stor del av tiden har han tillbringat på Wrangelön.

Idag, fredag, har vi haft en helt enastående dag. Vi gick en milslång
vandring på tundran, och såg massor av lämlar som bokstavligen sprang runt
våra fötter, fjällräv, labbar, myskoxar, simsnäppor och på avstånd även
fjällugglor. I fjärran såg vi också isbjörnar. På vägen tillbaka till våra
zodiaker fick vi vara med om ett minnesvärt möte med en isbjörn. Det var
inte farligt, men jag ska berätta mer om det senare.

Turen blev lång, både i tid och i sträcka. Vi stannade många gånger och
tittade/fotograferade. Nikita berättade också om växter och andra
företeelser som vi såg. Mycket spännande. Väl tillbaka på fartyget var Pär
och jag rejält möra i kroppen efter en lång vandring med tung utrustning.
Lyckliga kunde vi avnjuta en sen lunch och sedan en välförtjänt vila.
”Bara fem minuter på den korta visaren” som Pär sa. Det skrattade
jag gott åt. Får jag vara lika pigg och levnadsglad när jag fyller 64 som
Pär är nu, då är jag lyckligt lottad. Kan jag dessutom hålla mig lika alert
och spänstig som Janet när jag blir 83, då är det bara att tacka sin
lyckliga stjärna. Jag gillar hennes torra, brittiska humor. Hon är
visserligen från Nya Zeeland, men ändå.

Med på resan är ett amerikanskt par, Paul Randal och hans fru Kimberly
Tripp, databasexperter från Redmond, Seattle. Paul är en skönt galen
fågelskådare som har stått längst fram på däck i kortbyxor under en stor del
av resan. Han har skrivit en del av koden till Sql Server. Någon du känner
till, Rune?

Dagen rundades av med en längre zodiaktur till en liten ö norr om Wrangelön
som heter Nakhodka. Ingen människa har varit där på över trettio år! Direkt
när vi landsteg, fick vi närkontakt med en fjälluggla.

Klockan är nu 23.30 och vi styr nu mot Herald Island, öster om Wrangelön.
Det blir tidig väckning, och sannolikt en landstigning klockan 08.00 i
morgon bitti.

Över och ut,

Arne





29-30 augusti 2010 – Ryskt förfall, genom Berings sund och in i Norra ishavet

31 08 2010

På morgonen den 29 augusti vaknade vi utanför den gamla militärbasen
Provideniya. ”Staden” hade under Sovjettiden 15 000 invånare, men
idag återstår endast 3000. Det sätter naturligtvis sina spår när så många
försvinner. Provideniya ligger vackert inne i en vik med höga berg nästan
hela vägen runt. Militärförläggningen ligger på den ena sidan, men är helt
övergiven och ser verkligen ut som ett arv efter Sovjettiden med tomma
betongskal , diverse plåtskelett och annat ”bös” som Pär skulle ha
sagt.

Vi gick iland genom att köra till en strand med gummibåtarna, och fick sedan
klättra upp till huvudgatan via en brant jordslänt. Den bebodda delen av
staden var också ett sorgligt kapitel eftersom många hus stod tomma,
huvudgatan var av betong med massor av hål, längs med vattnet låg det rester
av gamla verksamheter och människorna vi mötte såg allt annat än uppfyllda
av hopp. De bebodda husen var visserligen målade i starka och klara färger,
men underhållet i övrigt såg ut att brista betänkligt.

En man i Provideniya röker ut genom dörren i det lätt surrealistiskt färgglada huset.

Vårt mål var ett riktigt fint museum över regionens historia.
Ursprungsbefolkningen, djurliv och växter presenterades på ett hyggligt
sätt. Tyvärr utan några större försök att översätta de ryska texterna till
engelska. En av våra medresenärer, Torkel, som är professor i historia i
Uppsala, och som varit i Ryssland många gånger, skakade på huvudet åt flera
detaljer. Hu, så trist att se Stalinelement även här, sa han.

När vi kom ut från muséet, sprack molntäcket upp och solen tittade fram.
Gruppen släntrade omkring och tittade på förfallet. Invånarna smög fram och
tittade på vartefter tiden gick. Innan vi lämnade Provideniya, fick jag
närkontakt med en säl som nyfiket tittade upp mot oss få som stod längst
akterut på fartyget.

Den ena dagen ombord är aldrig lik den andra. Man försöker ordna två turer
om dagen med gummibåtarna. Dessutom erbjuder man föreläsningar om regionens
människor, djur och natur. Det är väldigt kunniga människor.

Fartyget färdas över ganska stora avstånd, det är långt till Wrangelön. På
vägen har vi gjort stopp på intressanta platser. Sen eftermiddag den 29:e
augusti hoppade vi i zodiakerna – gummibåtarna – och begav oss ut
på valspaning. Havet var nästan kusligt stilla och runt omkring låg dimman,
men inte precis just där vi var. Efter en ganska kort stund, såg vi de
typiska utblåsningarn från valar. Det var verkligen mäktigt att sitta ute på
havet och se valar komma upp och andas. Ett par tre utblås, och sedan ett
djupt andetag och till sist ett kraftfullt dyk ner i djupet med en
stjärtfena högt upp i luften. Vi fick några sådana möten med jubel i båtarna
när stjärtfenorna likt en flagga i topp försvann ner i djupet.

Bara en liten bit från valmötet, låg ett fågelberg. Vi körde bort dit och
möttes av en klipp- och ljudvägg. Mängder av sillgrisslor,
spetsbergsgrisslor, lunnefåglar, skarvar, trutar och måsar. Det är svårt att
förstå vad ett fågelberg är, innan man sett ett. Om man tänker sig en klipp
som endast en mycket skicklig bergsklättrare skulle kunna ta sig uppför, och
i varenda skreva och ojämnhet sitter eller häckar fåglar – i tusental.
Fåglarna flyger sedan in och ut från de olika redena under ett öronbedövande
kackel.

Sista stoppet under denna zodiaktur var Whalebone alley, en plats med
mängder av valben och även uppresta barder. Man vet inte så mycket om
platsen och vad den använts till. Det kan vara en rituell plats för
ursprungsbefolkningen, en slaktplats eller kanske en valkyrkogård på samma
sätt som elefantkyrkogårdar. Det började mörkna efter en knapp timme och
precis innan vi skulle sätta oss i båtarna för att återvända till fartyget,
flyger ett par mäktigt stora prärietranor över våra huvuden.

Frusna och nöjda åtnjöt vi sedan middag. Arne, den gamle mannen stupade i
säng direkt, helt slut redan kl 21.30.

30:e augusti vaknade vi vid Cape Dezhnev, eurasiens östligaste punkt. Detta
är i sanning en ödslig plats. Kustbevakningsstationen är övergiven sedan
länge och byggnaderna är bortom reparation. Vi gick iland och klättrade
uppför den branta sluttningen till byggnaderna och en fyr som inte används
längre. Fyren är även ett minnesmonument över ryssen Dezhnev som var den
förste europé att segla igenom sundet mellan Sibirien och Alaska, åttio år
före Vitus Bering. Det sägs vara möjligt att se över sundet vid mycket gott
väder, vi gjorde det inte. Däremot märktes det att vi inte var så långt
ifrån Ishavet; här och var låg snö kvar.

Resten av dagen fortsatte vi igenom sundet och vidare mot Wrangelön. Det har
varit spännande att stå i fören och blicka ut över havet som synes oändligt.
Vi var omgivna av fåglar som rörde kring fartyget. Långa band av liror som
svepte precis över vattenytan, ofattbart nära vattnet. Det är när man står
där framme som man ser det som händer. Vi fick komma nära minst två gråvalar
som dök precis framför fartyget.

Sen eftermiddag ropade expeditionsledaren Rodney från Nya Zeeland ut att
uppgifter om att valrossar fanns i närheten av Ikuruik Cape. Alla utom
professor Torkel med fru gick i zodiakerna och åkte bort till
valrosstranden. Tyvärr började det bli lite mörkt och vi kunde inte gå så
nära som vi ville. Trots detta var det spännande att se och framför allt
höra flera hundra valrossar ligga i stora högar på stranden och ett
femtiotal i vattnet.

Idag, den 31:e, skulle vi gå iland på Kolyuchin Island för att utforska djur
och fåglar på ön. Tidigare låg det en forskningsstation på ön, men
byggnaderna är även här övergivna. Når vi närmade oss stranden, tittade en
isbjörn yrvaket ut genom ett av rucklen! Hoppsan, tyvärr betydde det att vi
inte gick iland, men det var verkligen en rolig syn; en yrvaken isbjörn som
tittar ut ur ett hus. Istället åkte vi runt ön och tittade på ännu ett
fågelberg.

Äntligen har vi Wrangelön framför oss, beräknad ankomst imorgon bitti. Det
ska bli riktigt spännande!

Som jag skrev tidigare är det en brokig samling resenärer. Två är yngre än
jag och tre är födda 61, några femtiotalister, resten är fyrtiotalister eller äldre. Men damerna
är otroligt trevliga och har bra fart. Speciellt skön är Janet som är 85 och
still going strong. Det är inte alltid åldern som avgör om det går att kliva
i eller ur en gummibåt. Jag uttryckte mig en aning kantigt i förra inlägget.
Pär som jag delar hytt med är ett energiknippe sina 64 år till trots. Han
brukar vakna klockan fyra på morgonen och sätta sig vid datorn och redigera
foton och gärna gå ut på däck en stund på morgonen.