Utställning igen!

19 05 2012

Isbjörn på Svalbard

Äntligen har jag varit till Rimbo och hängt bilder på vårdcentralen! Jag fick en förfrågan om att förgylla lokalerna med naturbilder någon gång under våren, och till slut föll alla bitar på plats. Även denna gång blev det canvasbilder. Det ger inte den absolut krispigaste skärpan, men jag gillar känslan i materialet. Bilderna blir på något sätt varmare och mer levande.

Bilderna kommer hänga uppe ett tag, så om du ska bli sjuk, varför inte bli det i Rimbo?

Tack Lisbeth Wedin, som hjälpte mig att få bilderna på plats.

Annonser




Spänd väntan – ny hemsida

18 03 2011
Juryns val?

Juryns val?

Nu är det inte långt kvar. Idag klockan 16.00 får vi reda på vem som får vilket pris i Årets Bild 2011. Det är klart att det är lite pirrigt. Samtidigt känns det som en vinst hur som helst. Det ska bli väldigt roligt.

Samtidigt har jag jobbat med att ta fram en ny hemsida. Den ska vara mer inriktad på att visa bilder. Besök den gärna och titta bland bilderna. Adressen är: http://arnebivrin.se





Övergivet

9 02 2011

Det sista bidraget till tävlingen Årets Bild 2011 är tagen den första september 2010 på Wrangels ö. På ön bedrivs forskning kring bland annat isbjörnar och fjälluggla. Det finns även en väderstation som används året om. En gång hyste forskarbyn Ushakovskoye 200 personer – det fanns till och med en skola där. Idag är nästan allt övergivet. Under vintern bor tre eller fyra personer i forskarbyn, under sommaren kommer fler dit för att jobba med forskningsprojekt. Ön är skyddad och tillstånd krävs för att gå i land.

I den karga miljön och det hårda klimatet har det varit nödvändigt för de som befunnit sig på ön att klara sig själva. Bränsle till fordon och uppvärmning har kommit vid kanske ett par tillfällen per år – ön ligger inte vid någon allfarväg precis. Tyvärr har man inte tänkt på att ta med sig tomma bränslefat därifrån. Därför ser det ut så här vid Doubtful, på öns sydkust:

Övergivet

Övergivet

Detta är en soptipp, ett minnesmärke över den moderna människans påverkan långt ute i vildmarken. Samtidigt är det vackert. Bilden berättar en historia om en avlägsen vildmark och människans närvaro. En utvald bild? Det får vi se i mars.





På solsemester

8 02 2011

Nu återstår två bilder av de åtta jag skickade in till Årets Bild 2011. De två bilderna har jag inte visat på nätet tidigare. Båda är från Wrangels ö, tagna under min resa dit augusti-september 2010.

Platsen har namnet Doubtful, och är en grund bukt med en i stort sett övergiven forskningsstation. En gång var det en permanent bosättning för en grupp mäniskor knutna till den större forskningsbyn, en bit österut. Numera används den för enstaka övernattningar. Husen här utsätts för hårt slitage av klimatet och nyfikna isbjörnar. Björnarna visar prov på stor uppfinningsrikedom när de försöker ta sig in i husen. Isbjörnar har ett otroligt luktsinne, kanske det bästa av alla djur. Alla hus rymmer eller har hyst något ätbart, och det känner björnarna. Om en björn tar sig in i ett hus, river de sönder det mesta. Därför måste husens fönster och dörrar förseglas med skivor täckta av grova, utstickande spikar. Ändå räcker det inte alltid.

Mer om Wrangels ö och omgivningarna senare, nu till bilden. När vi går iland vid Doubtful efter en lång färd i gummibåtarna, strosar två isbjörnar runt bland husen. Nikolaj och ytterligare en ryss går och kör bort dem så att vi kan röra oss fritt. Det är inte så lite imponerande att se två unga män gå bort mot två isbjörnar endast utrustade med något som kan liknas vid båtshakar. Björnarna avviker lugnt som om de hade varit kor eller renar. Efter en stund ser vi dem strosa omkring på tundraslätten och beta gräs – precis som kossor!

Solen sjunker snabbt och strålarna når nätt och jämnt över bergsryggen borta i väster. Då ser jag en bild som visar isbjörnar på ett sätt jag aldrig sett. Snabbt upp med kameran, och:

På solsemester

På solsemester

I bildtexten till tävlingen skrev jag något om isbjörnarnas nya situation. Vilket kan se ut så här inom en inte alltför avlägsen framtid. Isbjörnar är fortfarande så nära släkt med brunbjörnar att de kan få ungar tillsammans. Biologiskt sett kan isbjörnar överleva på samma födobas som brunbjörnar. Problemet för de vita björnarna blir krocken med människan när/om deras habitat försvinner. De kommer äta tamdjur, vilket inte kommer tolereras av människorna. Däri ligger faran för isbjörnarna i framtiden – om polarisen fortsätter att försvinna. Då kommer de bli strandsatta längs Arktis kuster.

Är bilden en vinnare? Det beror på hur man tolkar bilden, och om man vill ge den en djupare innebörd.





Wrangelön – med lite perspektiv

3 10 2010

Isbjörn på 60 meters avstånd, Wrangelön

Det har gått en tid sedan vi kom hem från resan till Wrangelön, det är många intryck som ska smältas. Alaskabjörnarna, första mötet med Ryssland och ödsligheten går ihop med dimman vi mötte under delar av resan. Isbjörnsmötet på Wrangelön är ett minne för livet, som jag inte riktigt fattat än. Mötet med alla spännande medresenärer från när och fjärran, besättningen och tjuktjerna i Uelen. Resan växer för var dag som går.

Mindre än en vecka efter hemkomsten mötte jag Stefan, Torkel och Gullbritt från resan, när PolarQuest ordnade en Arktiskväll på Polstjärnan i Stockholm. Malin var ju där som värd, vi fick alla ett kärt återseende. Olle Carlsson höll ett spännande föredrag om Svalbard och nordost-Grönland. Olle visade sin gedigna erfarenhet, kryddad med fina bilder. Vi kunde t o m med skymta Emil och en viss herr Bivrin från Svalbardsresan 2009. Svalbard är ett fascinerande landskap, jag hoppas komma dit snart igen – helst med sommarsolen vandrande över himlen dygnet runt. Därefter höll Tom Arnbom ett föredrag om regionen vi just varit i. Han visade spännande bilder och berättade om möten och upplevelser. Efter Toms timme framgick det än mer tydligt att resan vi just kommit hem från var mycket exklusiv. Exklusiv i ordets rätta betydelse, väldigt få människor har varit där.

Risken är också överhängande att miljön snabbt kommer förändras i Arktis. Nikita, isbjörnsforskaren med över trettio år på Wrangelön, förklarade för oss att snön och vintern kommer ca en månad senare idag. Förändringen är naturligtvis subtil och märks inte från år till år, men över tiden blir tecknen allt tydligare.

Isen i Arktis (och Antarktis) består av två olika sorters isar, glaciäris och havsis. Glaciäris är snö som pressats hårt under lång tid. Det är alltså sötvatten i glaciäris. När bitar av glaciärer bryts loss heter det att glaciären kalvar. Isberg är i princip alltid is från glaciärer. Havsis är fruset hav. Delar av havsisen smälter varje år, och kallas för ettårsis. I Arktis märker man att flerårsisen minskar, vilket ökar skillnaden mellan vinter- och sommarisen. Is reflekterar solens strålning, medan öppet hav är mörkt och absorberar värme. Det riskerar att bli en ond cirkel som på relativt kort tid kan förändra klimatet i Arktis på ett dramatiskt sätt.

Förändringarna har sannolikt redan börjat visa sig. Som med det mesta är det svårt att med säkerhet veta förrän i efterhand. Jag har tittat på lite temperaturuppgifter från platser i Arktis eller i dess närhet.

Wrangelön:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=222219820000&data_set=1&num_neighbors=1

Uelen, vid Berings sund:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=222253990002&data_set=1&num_neighbors=1

Svalbard:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=634010080002&data_set=1&num_neighbors=1

Björnöya:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=634010280003&data_set=1&num_neighbors=1

Jan Mayen:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=634010010003&data_set=1&num_neighbors=1

Nord Ads:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=431043120000&data_set=1&num_neighbors=1

Eureka:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=403719170006&data_set=1&num_neighbors=1

Gmo Im.E.T:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=222200460003&data_set=1&num_neighbors=1

Inuvik, N.W.T:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=403719570006&data_set=1&num_neighbors=1

Resolute N.W:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=403719240006&data_set=1&num_neighbors=1

Barrow, Alaskas nordligaste ort:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=425700260000&data_set=1&num_neighbors=1

Kurvor som talar ett tydligt språk. Jag har valt platser som ligger långt norrut, eftersom uppvärmningen är störst ju längre norrut man kommer. Människor som lever i de arktiska områdena vittnar om dramatiska förändringar i deras miljö.

Ingen kan med säkerhet veta vad förändringarna beror på, de kanske till och med är naturliga och en del av cykliska klimatsvängningar. Men tänk om det inte är så! Tänk om vi människor påverkar klimatet genom en rad olika företeelser. Det är min övertygelse att förbränning av fossilt bränsle, svedjebruk, utfiskning av haven, skogsavverkning och miljöförstöring, tillsammans mycket väl kan förändra klimatet. Därför borde vi försöka förändra vårt beteende i vardagen. Bryta mönster och kanske till och med leva lite bättre. Små förändringar som vi gör var och en kan verka futtiga, men tillsammans kan det faktiskt göra skillnad. Tänk på vad en enda liten mygga kan göra i ett hus en sommarnatt!





8-9-8 september – Genom Berings sund till Anadyr och Nome

9 09 2010

Dimman som varit med oss under nästan hela resan, lättade alltmer när vi väl kommit igenom Bering sund, och stävade vidare söderut mot den ryska hamnstaden Anadyr. Under eftermiddagen den åttonde, klarnade det upp, och solen visade sig alltmer. Djurlivet sade adjö till oss, först kom valarna. Åtminstone sex-sju gråvalar och kanske även en kaskelot, skickade iväg sina höga kaskader av vatten och luft. När alla stod ute och tittade åt babord, hade jag turen att få se en delfin passera förbi på styrbord sida.

Man ser ju inte mycket av valarna, men det är en stor upplevelse i alla fall. Speciellt när man ser fem-sex utblås samtidigt. De simmar oftast i ytan en stund, och sedan visar de sin stjärtfena och försvinner ner i djupet.

Under eftermiddagen  var vi ganska många ute däck, även solen visade sig, och värmde skönt. Självklart stod den store amerikanen Paul längst fram i fören och spanade efter fåglar. Helt plötsligt kom det folk bakifrån som tjoade och pekade. En pilgrimsfalk liftade med fartyget och hade satt sig på radarn. Vi var flera stycken som gick uppför trapporna upp till den översta plattformen. Där uppe var vi väldigt nära den ovanliga fågeln, kanske endast tio meter. PolarQuests guide, Morten, gjorde artbestämningen och kunde säga att det var en ung hanne. Vi kunde njuta åsynen under ca tio minuter, innan den flög iväg. Då gick alla utom Karin och jag ner igen. Jag ville så gärna njuta av att stå på däck och insupa det sista av denna resa. Det blåste en del men solen värmde lite.

Efter kanske en halvtimme kom falken tillbaka, prövade olika platser och slog sig till slut ner på en surrad hög med träreglar. Där blev sittande i en halvtimme! Karin och jag kunde andäktigt fotografera fågeln från var sitt håll under tystnad. Efter en stund började jag hasa lite närmare. Karin var nöjd och smög ner i båten bakom falken. Under tiden vi satt där kom en av styrmännen runt hörnet och höll nästan på att springa på fågeln. Häpet vände Michail på klacken och fortsatte sin träningsrunda längre ner.

Avståndet blev till slut inte mer än två meter. Men när jag suttit där en god stund, fick pilgrimsfalken nog, och flög iväg. Lycklig gick jag ner och berättade om upplevelsen som vi just haft. Vid middagen kunde Stefan berätta att falken hade kommit tillbaka flera gånger, och att han fått fina bilder på fågeln i solnedgången. Man missar alltid något 😉

Efter middagen hade vi en recap i föreläsningssalen, Rodney gick igenom resan, var vi varit och vad vi sett. De blev en lång lista, vad mycket vi varit med om! Sedan visade Aleks ett bildspel med bilder som han och Justine hade tagit.
Sent under kvällen kom vi till Anadyr, men fick även denna gång stanna ute på redden. Egentligen skulle vi ha lagt till vid en kaj, men en regeringsbåt kom och då hamnade Spirit of Enderby längre ner i prioritetsordningen. Nåja, Pär och jag packade ihop ganska snabbt på kvällen, eftersom väckningen på avresedagen var 06:15.

När vi vaknade i morse, den nionde september, lyste solen från en klarblå himmel och havsviken utanför Anadyr och Anadyrfloden låg som en spegel. Det var härligt att åka zodiak in till land en sista gång. Alla kunde inte åka på en gång, innan vi lämnade fartyget fick Janet betala för att jag lagade hennes kamera. Det kostade henne kram 😉

Från Anadyr flög vi till Nome med Bering Air, med ännu en passage över datumlinjen. Lite knasigt känns det dock att åka idag och komma fram igår.

Nu återstår endast en lång dag i flygplan och på flygplatser. Vi flyger Anchorage-Chicago, Chicago-Köpenhamn och Köpenhamn-Stockholm. Det ska bli härligt att komma hem igen!





6-7 september – Fåglar, valar, Uelen och på väg hem

8 09 2010

Den sjätte september väcktes vi av Yulia som på vanligt sätt ropade ut ”God
morning everybody, it’s six fifteen…”, i högtalarsystemet. Frukost 6:30,
genomgång av dagens aktiviteter kl 7:30 och sedan landstigning med
zodiakerna kl 8:30. Målet för förmiddagens expedition var Kolyuchin inlet,
som är en stor havsvik med ett rikt fågelliv. Vi fick nästan tre timmar att
ströva fritt omkring bland våtmarkerna, strandremsorna och ett nästan helt
platt område. Där fanns mängder av fåglar, även om alla inte såg dem, val-
och sälkadaver, en forskningsstation, mängder av drivved, men inte ett enda
träd. Detta var i nordöstligaste Sibirien, här råder än så länge tundra.

Efter lunch satte jag mig ner och jobbade med bilderna från förmiddagen. De
andra skojar med mig och säger att jag byggt mig ett bo i ett hörn i baren.
Det är kul att sitta bland alla andra, många slår sig ner en stund och
tittar på bilder och växlar några ord. Vi gläds åt bilder på varandra, några
gör sig väldigt bra på bild.

Helt plötsligt sade någon att en val syntes utanför fönstret. Vi tittade ut
och konstaterade att det var ganska långt bort. Vi har sett val vid ett
flertal tillfällen, men eftersom valarna var så långt borta, tyckte jag inte
att det var värt att gå ut. Sedan gick det fort, Rodney ropade ut i
högtalarsystemet att det hade samlats en stor mängd grå liror (Sooty
shearwaters) och att det syntes valar i detta området. Jag sprang till
hytten, drog på mig jackan och tog med kameran ut på däck. Det visade sig
vara enormt många fåglar, tiotusentals – minst, som samlats på en begränsad
yta. När vi närmade oss, kunde vi se att det var ett antal valar som befann
sig i ytvattnet. Sannolikt hade de jagat ihop en stor mängd fisk upp till
ytan, fåglarna var inte sena att utnyttja tillfället. Det var gråvalar och
grönlandsvalar, kanske så många som 15-20 stycken, som cirklade runt i
ytvattnet med fåglar i mängder omkring. Lirorna är på väg på Nya Zeeland för
övervintring, och när de närmar sig Berings sund, trängs de ihop eftersom de
endast flyger över vatten. När vi passerat området gjorde vårt fartyget en
helomvändning och körde tillbaka till valarna och fåglarna! Det var helt
sjukt många fåglar och valar, hela havet kokade.

Den sista expeditionsdagen var tisdagen den sjunde september. Under natten
hade vi kommit fram till Rysslands och hela Eurasiens västligaste permanenta
bosättning, Uelen. Byn bebos främst av tjuktjer och inuiter, men även ryssar
har bosatt sig här. Paradoxalt nog blev detta den mest dramatiska
landstigning under hela resan. Det blåste och regnade en del, sjögången
gjorde det lite besvärligt att komma i och ur zodiakerna. Uelen har ingen
hamn, gummibåtarna var enda möjligheten att komma i land. Genom byn löper en
enda rak gata som var rejält lerig. Vi gick bort till byns museum. Här finns
en tradition av handarbete med delar av valross, val, säl och ren. Muséet
kunde visa upp fantastiska arbeten med mycket fina detaljer. Arbeten med
motiv från främst jaktkulturen. I och med att handel med elfenben är
totalförbjudet, kunde vi inte köpa något av de fantastiska hantverken.
Lokalbefolkningen har visserligen rätt till begränsad jakt, och får även
jobba med valrossbetar och sälskinn, men det är inte tillåtet att föra in i
varken USA eller Sverige.

Arkeologiska utgrävningar har visat att platsen har varit bebodd i minst två
tusen år, och det finns naturligtvis en ursprunglig kultur som är hotad,
främst av ändrade livsvillkor och av ett samhälle som förändrats på kort
tid. Denna delen av världen började koloniseras av ryssarna på allvar under
1700-talet. Den hårda jakten på valar och valrossar förändrade naturligtvis
livsvillkoren för ursprungsbefolkningen. Under Sovjettiden slogs kanske
spiken i kistan för tjuktjer och inuiter i och med att de flesta barn
tvingades till internatskolor där de enbart talade ryska. Eftersom
tjuktjerna saknar skriftspråk, blir det extra allvarligt när ett par
generationer tappar sitt modersmål.

En del av kulturen lever trots allt kvar, och vi fick möjlighet att se en
uppvisning i traditionella danser av ett tjugotal tjuktjer i alla åldrar.
Sådant kan bli väldigt falskt, men jag tyckte det var mycket njutbart. Mot
slutet blev vi inbjudna att delta, och även jag fick vara med och dansa.

Det enda sättet att komma till Uelen är med båt eller helikopter. På vintern
öppnas snö- och isvägar, då går det att köra till Anadyr, även om det är
långt och knöligt. På grund av det är Uelen tämligen isolerat, vi märkte att
vårt besök var lite av en händelse. Det var en hel del av invånarna som gick
ner till den steniga stranden för att se oss åka iväg. Ett litet gäng
smågrabbar höll till där på stranden och kastade sten och tittade nyfiket på
oss. En farbror sålde handarbeten i renhorn, tyvärr missade jag det. Jag
hade gärna stöttat denna fattiga del av världen genom att köpa ett fint
handarbete.

Nu återstår endast båtfärd raka vägen till Anadyr och flyg till Nome och
Anchorage. Vi har passerat Cape Dezhnev och kommit ner igenom Berings sund.
Det blir en lång väg hem.