Övergivet

9 02 2011

Det sista bidraget till tävlingen Årets Bild 2011 är tagen den första september 2010 på Wrangels ö. På ön bedrivs forskning kring bland annat isbjörnar och fjälluggla. Det finns även en väderstation som används året om. En gång hyste forskarbyn Ushakovskoye 200 personer – det fanns till och med en skola där. Idag är nästan allt övergivet. Under vintern bor tre eller fyra personer i forskarbyn, under sommaren kommer fler dit för att jobba med forskningsprojekt. Ön är skyddad och tillstånd krävs för att gå i land.

I den karga miljön och det hårda klimatet har det varit nödvändigt för de som befunnit sig på ön att klara sig själva. Bränsle till fordon och uppvärmning har kommit vid kanske ett par tillfällen per år – ön ligger inte vid någon allfarväg precis. Tyvärr har man inte tänkt på att ta med sig tomma bränslefat därifrån. Därför ser det ut så här vid Doubtful, på öns sydkust:

Övergivet

Övergivet

Detta är en soptipp, ett minnesmärke över den moderna människans påverkan långt ute i vildmarken. Samtidigt är det vackert. Bilden berättar en historia om en avlägsen vildmark och människans närvaro. En utvald bild? Det får vi se i mars.

Annonser




På solsemester

8 02 2011

Nu återstår två bilder av de åtta jag skickade in till Årets Bild 2011. De två bilderna har jag inte visat på nätet tidigare. Båda är från Wrangels ö, tagna under min resa dit augusti-september 2010.

Platsen har namnet Doubtful, och är en grund bukt med en i stort sett övergiven forskningsstation. En gång var det en permanent bosättning för en grupp mäniskor knutna till den större forskningsbyn, en bit österut. Numera används den för enstaka övernattningar. Husen här utsätts för hårt slitage av klimatet och nyfikna isbjörnar. Björnarna visar prov på stor uppfinningsrikedom när de försöker ta sig in i husen. Isbjörnar har ett otroligt luktsinne, kanske det bästa av alla djur. Alla hus rymmer eller har hyst något ätbart, och det känner björnarna. Om en björn tar sig in i ett hus, river de sönder det mesta. Därför måste husens fönster och dörrar förseglas med skivor täckta av grova, utstickande spikar. Ändå räcker det inte alltid.

Mer om Wrangels ö och omgivningarna senare, nu till bilden. När vi går iland vid Doubtful efter en lång färd i gummibåtarna, strosar två isbjörnar runt bland husen. Nikolaj och ytterligare en ryss går och kör bort dem så att vi kan röra oss fritt. Det är inte så lite imponerande att se två unga män gå bort mot två isbjörnar endast utrustade med något som kan liknas vid båtshakar. Björnarna avviker lugnt som om de hade varit kor eller renar. Efter en stund ser vi dem strosa omkring på tundraslätten och beta gräs – precis som kossor!

Solen sjunker snabbt och strålarna når nätt och jämnt över bergsryggen borta i väster. Då ser jag en bild som visar isbjörnar på ett sätt jag aldrig sett. Snabbt upp med kameran, och:

På solsemester

På solsemester

I bildtexten till tävlingen skrev jag något om isbjörnarnas nya situation. Vilket kan se ut så här inom en inte alltför avlägsen framtid. Isbjörnar är fortfarande så nära släkt med brunbjörnar att de kan få ungar tillsammans. Biologiskt sett kan isbjörnar överleva på samma födobas som brunbjörnar. Problemet för de vita björnarna blir krocken med människan när/om deras habitat försvinner. De kommer äta tamdjur, vilket inte kommer tolereras av människorna. Däri ligger faran för isbjörnarna i framtiden – om polarisen fortsätter att försvinna. Då kommer de bli strandsatta längs Arktis kuster.

Är bilden en vinnare? Det beror på hur man tolkar bilden, och om man vill ge den en djupare innebörd.





Wrangelön – med lite perspektiv

3 10 2010

Isbjörn på 60 meters avstånd, Wrangelön

Det har gått en tid sedan vi kom hem från resan till Wrangelön, det är många intryck som ska smältas. Alaskabjörnarna, första mötet med Ryssland och ödsligheten går ihop med dimman vi mötte under delar av resan. Isbjörnsmötet på Wrangelön är ett minne för livet, som jag inte riktigt fattat än. Mötet med alla spännande medresenärer från när och fjärran, besättningen och tjuktjerna i Uelen. Resan växer för var dag som går.

Mindre än en vecka efter hemkomsten mötte jag Stefan, Torkel och Gullbritt från resan, när PolarQuest ordnade en Arktiskväll på Polstjärnan i Stockholm. Malin var ju där som värd, vi fick alla ett kärt återseende. Olle Carlsson höll ett spännande föredrag om Svalbard och nordost-Grönland. Olle visade sin gedigna erfarenhet, kryddad med fina bilder. Vi kunde t o m med skymta Emil och en viss herr Bivrin från Svalbardsresan 2009. Svalbard är ett fascinerande landskap, jag hoppas komma dit snart igen – helst med sommarsolen vandrande över himlen dygnet runt. Därefter höll Tom Arnbom ett föredrag om regionen vi just varit i. Han visade spännande bilder och berättade om möten och upplevelser. Efter Toms timme framgick det än mer tydligt att resan vi just kommit hem från var mycket exklusiv. Exklusiv i ordets rätta betydelse, väldigt få människor har varit där.

Risken är också överhängande att miljön snabbt kommer förändras i Arktis. Nikita, isbjörnsforskaren med över trettio år på Wrangelön, förklarade för oss att snön och vintern kommer ca en månad senare idag. Förändringen är naturligtvis subtil och märks inte från år till år, men över tiden blir tecknen allt tydligare.

Isen i Arktis (och Antarktis) består av två olika sorters isar, glaciäris och havsis. Glaciäris är snö som pressats hårt under lång tid. Det är alltså sötvatten i glaciäris. När bitar av glaciärer bryts loss heter det att glaciären kalvar. Isberg är i princip alltid is från glaciärer. Havsis är fruset hav. Delar av havsisen smälter varje år, och kallas för ettårsis. I Arktis märker man att flerårsisen minskar, vilket ökar skillnaden mellan vinter- och sommarisen. Is reflekterar solens strålning, medan öppet hav är mörkt och absorberar värme. Det riskerar att bli en ond cirkel som på relativt kort tid kan förändra klimatet i Arktis på ett dramatiskt sätt.

Förändringarna har sannolikt redan börjat visa sig. Som med det mesta är det svårt att med säkerhet veta förrän i efterhand. Jag har tittat på lite temperaturuppgifter från platser i Arktis eller i dess närhet.

Wrangelön:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=222219820000&data_set=1&num_neighbors=1

Uelen, vid Berings sund:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=222253990002&data_set=1&num_neighbors=1

Svalbard:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=634010080002&data_set=1&num_neighbors=1

Björnöya:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=634010280003&data_set=1&num_neighbors=1

Jan Mayen:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=634010010003&data_set=1&num_neighbors=1

Nord Ads:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=431043120000&data_set=1&num_neighbors=1

Eureka:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=403719170006&data_set=1&num_neighbors=1

Gmo Im.E.T:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=222200460003&data_set=1&num_neighbors=1

Inuvik, N.W.T:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=403719570006&data_set=1&num_neighbors=1

Resolute N.W:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=403719240006&data_set=1&num_neighbors=1

Barrow, Alaskas nordligaste ort:
http://data.giss.nasa.gov/cgi-bin/gistemp/gistemp_station.py?id=425700260000&data_set=1&num_neighbors=1

Kurvor som talar ett tydligt språk. Jag har valt platser som ligger långt norrut, eftersom uppvärmningen är störst ju längre norrut man kommer. Människor som lever i de arktiska områdena vittnar om dramatiska förändringar i deras miljö.

Ingen kan med säkerhet veta vad förändringarna beror på, de kanske till och med är naturliga och en del av cykliska klimatsvängningar. Men tänk om det inte är så! Tänk om vi människor påverkar klimatet genom en rad olika företeelser. Det är min övertygelse att förbränning av fossilt bränsle, svedjebruk, utfiskning av haven, skogsavverkning och miljöförstöring, tillsammans mycket väl kan förändra klimatet. Därför borde vi försöka förändra vårt beteende i vardagen. Bryta mönster och kanske till och med leva lite bättre. Små förändringar som vi gör var och en kan verka futtiga, men tillsammans kan det faktiskt göra skillnad. Tänk på vad en enda liten mygga kan göra i ett hus en sommarnatt!





4-5 september – Adjö, Wrangel

5 09 2010

Vi har just ätit sen söndagsfrukost, idag är en transportsträcka söderut. Vi
har lämnat Wrangelön bakom oss efter fyra dagars utforskande. Igår ankrade
fartyget utanför Herald Island, som är en mindre ö väster om Wrangelön.

"Välkommen till Mordor" - Herald island strax väster om Wrangels ö är ingen människovänlig plats.

"Välkommen till Mordor" - Herald island strax väster om Wrangels ö är ingen människovänlig plats.

Herald Island är också en del av naturreservatet med ännu striktare
tillträdesregler. Med oss var isbjörnsforskaren Nikita Ovsyanikov som
möjliggjorde en kortare landstigning. Ön är obebodd och har ett rikt
fågelliv med lunnefåglar, flera olika sorters grisslor, simsnäppor, men är
även en viktig övervintringsplats för isbjörnshonor som ska föda ungar. De
har redan börjat samlas kring ön som också är en del av ”isbjörnarnas
barnkammare”. Nu väntar de på att snön ska falla så att de kan gräva en håla
att övervintra i. Vi passerade en liten smal strandremsa omgivna av höga
klippor. 1914 frös ett expeditionsfartyg, Khaluk, fast i isen, och fyra
besättningsmän tog sig iland på just denna strandremsa. Deras kroppar
hittades tio år senare. Ingen vet vad som hände, men man hittade vapen,
patroner och konserver i sanden. Igår vilade två isbjörnar på stranden,
kanske överraskades männen i sina tält av en förfader/moder till just de två
som nyfiket studerade oss. I en grottöppning strax intill låg ett femtiotal
valrossar i traditionell valrosshög. Enligt Aleks Terauds, en av guiderna,
skulle en isbjörn bli krossad om den försökte sig på att ge sig på
valrossarna. De väger runt ett ton och deras hud är fem till sju centimeter
tjock. Dessutom har de två långa betar som de kan använda som försvar.
Isbjörnar jagar i undantagsfall valrossar, det är främst kalvarna som är
byte.

Havet värms upp under den korta sommaren, och med den kallare luft som
kommer in, blir det ofta dimma. Det har heller inte blåst mycket, vilket
skulle ha skingrat dimman. Det är lite spöklikt att åka i en gummibåt långt
från bebodda platser utan att se vad som omger oss. Öarna blir synliga först
när vi kommer nära. Vi är glada att alla förare har gps:er och inte behöver
förlita sig på äldre tiders navigationshjälpmedel.

Vi hörde igår att det varit en jordbävning i Nya Zeeland, nära Christchurch.
Expeditionsledaren Rodney har sitt kontor där och berättade att kontoret är
utan ström, att förödelsen verkar vara omfattande, men att människor verkar
ha klarat sig. Ni vet säkert mer än vi. Eftersom ett flertal av resenärerna
är Nya Zeeländare och australiensare, är det självklart ett samtalsämne
ombord.

Livet ombord är annars väldigt lättsamt med glada, vetgiriga, äventyrslystna
och trevliga människor. Det är intressant att se hur mönster i beteenden
växte fram redan efter ett par dagar. Många sitter till exempel alltid på
samma plats i matsalen. Det blir nästan komiskt. Pär och jag försöker
variera oss och inte fastna med samma personer hela tiden, men även vi umgås
mest med en delmängd av passagerarna.

Under sen eftermiddag kom vi fram till Cape Vankarem, ett vanligt tillhåll
för valrossar. Guiderna rekade först lite med zodiakerna, sedan fick vi åka
iväg i två omgångar. Vi fick stränga order om att inte störa djuren genom
hastiga rörelser, att ställa sig upp. Vi fick absolut inte prata. Genom den
täta dimman kröp vi fram till den udde där valrossarna befann sig. De rör
sig i grunda vatten nära land, eller helst från isflak. Den huvudsakliga
födan är musslor och dylikt. De är egentligen ganska nyfikna, men på grund
av (tjuv)jakt, har de blivit försiktiga. Strategin vid ett lyckat
valrossmöte i vattnet, är att glida fram och sedan ankra upp gummibåtarna.
Med avstängda motorer låg vi sedan och guppade. Valrossarna kom sedan allt
närmare och närmare tills de befann sig på fem-tio meters avstånd. De
frustade och blåste ut luft och gav oss ett minne för livet.





1-3 september – Vid världens kant – utan att ramla över

3 09 2010

Rakt igenom Wrangelön går datumlinjen, den 180:e längdgraden. Det är den
längdgrad, longitud, som ligger mitt emot nollmeridianen som går igenom
Greenwhich, precis utanför London. Det säger något om hur långt bort detta
är. Vi reser med den svenska researrangören Polar Quest, som i sin tur köpt
platser av den Nya Zeeländska arrangören Heritage Expeditions. De senare
kallar sin tur ”A trip to the top of the world”, vilket detta
verkligen känns som. Kanske skulle man kunna kalla resan ”A trip to the
edge of the world”, om man tänker på att världen en gång för länge
sedan ansågs vara platt. Då borde väl den 180:e longituden utgöra kanten. Vi
har inte ramlat över den.

En annan märklig företeelse med datumlinjen är att när vi färdas från den
västra sidan av Wrangelön, rör vi oss från 179 grader öst och hamnar på 179
grader väst. Dessutom reser vi från idag till igår. Det tål att fundera på.

Vi har befunnit oss på båt och i land kring Wrangelön i tre dygn. Det har
varit spännande på flera sätt. Färden hit var osedvanligt lång och det
kändes nästan som om vi aldrig skulle komma hit. I onsdags kunde vi sikta ön
i dimman och hoppa i zodiakerna och försiktigt kryssa genom isen in mot
forsknings- och väderstationen Ushakovskoye på sydsidan. Vi åkte in genom
Rogers inlet och fick redan då en skymt av en isbjörnsmamma med hennes
årsunge. Wrangelön kallas för ”Isbjörnarnas daghem” eftersom många
honor övervintrar och föder sina ungar på ön.

Forskningsstationen har tidigare rymt så många som 200 personer, men idag
bor där endast fyra. ”Byn” ser rätt nergången ut med oanvända hus
och utrangerade maskiner och skräp spritt över området. Ryssarna har
bedrivit forskning på isbjörnar i över trettio år där. På ön finns utöver
isbjörnar även myskoxar, polarräv, vildren, varg, två endemiska lämmelarter,
fjälluggla, snögäss, bredstjärtad labb m fl. Under det timmeslånga besöket
vid forskningsstationen hann vi se myskoxe och lämmel. När hyttkamraten Pär
och jag gick ner till zodiaken mot slutet, kunde vi även se isbjörnshonan
och hennes unge komma gående över tundran mot byn.

Forskarna jobbar utan vapen och har ständigt kontakter med isbjörnarna. De
har under ledning av forsknings- och naturreservatschefen Nikita Ovsyanikov
lärt sig tolka björnarna och deras beteende. De är rovdjur och är
naturligtvis farliga, men inte riktigt på det sätt som man vanligtvis
tänker. Vi har med egna ögon sett hur Nikita och en yngre forskare mötte en
stor, två och ett halvt år gammal, isbjörnshanne, och enbart genom
kroppsspråk och beteende, fick björnen att vika av och fortsätta förbi på
femtio meters avstånd. Utan annat vapen än en gammal paddel och pepparspray
i fickan.

Dagen avslutades med en landstigning vid Doubtful, en liten sommarbosättning
för forskarna lite längre västerut på sydkusten. Bukten utanför är så grund
att vi fick åka en lång sträcka med zodiakerna. Tyvärr sprutade det in
mycket saltvatten, och min utrustning fick lite väl mycket av detta på sig.
En av kamerorna slutade fungera efter detta. Doubtful bjöd på en fantastisk
solnedgång med halvmåne precis över datumlinjen, två isbjörnar som gick och
betade gräs i solens sista strålar. Labbarna strök över de öppna ytorna i
sin jakt efter lämlar. Bakom ett av husen låg en hel hög at myskoxkranier,
dessutom två mammutbetar! På Wrangelön levde mammutar kvar så sent som för
bara 3500 år sedan. Man hittar då och då nya betar på ön. I och med att den
biologiska cykeln är så lång, nedbrytning tar extremt lång tid här, kan
mammutbetar ligga kvar så länge.

Omgivningarna är svåra att beskriva och göra rättvisa. Här råder tundra och
det finns inte ett enda träd på ön. Alltså kan man se väldigt långt. Det är
mycket vackert på ett ödsligt sätt. Det liknar det svenska fjällandskapet
– men ändå inte. När vi lämnade Doubtful, följde isbjörnsexperten
Nikita med. Han skulle följa oss vidare på ön.

Under resans gång har vi fått lyssna på flera intressanta föreläsningar, och
Nikita kunde berätta om isbjörnens livsvillkor och framtidsutsikter. Mycket
intressant och illustrerat med helt fantastiska bilder. En av böckerna som
Polar Quest rekommenderade som läsning för resan, är skriven av Nikita. Den
finns hemma hos oss.

Nikita är för övrigt pappa till Katya, som jobbar på båten. Han utstrålar
ryskt, stenhårt lugn, men ser samtidigt väldigt snäll ut. Han ser verkligen
inte gammal ut, det är svårt att förstå att han forskat i trettio år om
isbjörnar. Stor del av tiden har han tillbringat på Wrangelön.

Idag, fredag, har vi haft en helt enastående dag. Vi gick en milslång
vandring på tundran, och såg massor av lämlar som bokstavligen sprang runt
våra fötter, fjällräv, labbar, myskoxar, simsnäppor och på avstånd även
fjällugglor. I fjärran såg vi också isbjörnar. På vägen tillbaka till våra
zodiaker fick vi vara med om ett minnesvärt möte med en isbjörn. Det var
inte farligt, men jag ska berätta mer om det senare.

Turen blev lång, både i tid och i sträcka. Vi stannade många gånger och
tittade/fotograferade. Nikita berättade också om växter och andra
företeelser som vi såg. Mycket spännande. Väl tillbaka på fartyget var Pär
och jag rejält möra i kroppen efter en lång vandring med tung utrustning.
Lyckliga kunde vi avnjuta en sen lunch och sedan en välförtjänt vila.
”Bara fem minuter på den korta visaren” som Pär sa. Det skrattade
jag gott åt. Får jag vara lika pigg och levnadsglad när jag fyller 64 som
Pär är nu, då är jag lyckligt lottad. Kan jag dessutom hålla mig lika alert
och spänstig som Janet när jag blir 83, då är det bara att tacka sin
lyckliga stjärna. Jag gillar hennes torra, brittiska humor. Hon är
visserligen från Nya Zeeland, men ändå.

Med på resan är ett amerikanskt par, Paul Randal och hans fru Kimberly
Tripp, databasexperter från Redmond, Seattle. Paul är en skönt galen
fågelskådare som har stått längst fram på däck i kortbyxor under en stor del
av resan. Han har skrivit en del av koden till Sql Server. Någon du känner
till, Rune?

Dagen rundades av med en längre zodiaktur till en liten ö norr om Wrangelön
som heter Nakhodka. Ingen människa har varit där på över trettio år! Direkt
när vi landsteg, fick vi närkontakt med en fjälluggla.

Klockan är nu 23.30 och vi styr nu mot Herald Island, öster om Wrangelön.
Det blir tidig väckning, och sannolikt en landstigning klockan 08.00 i
morgon bitti.

Över och ut,

Arne